”Aldrig känt mig så uppskattad som städare”

Det började med en fråga. En av Nadirs chefer ville ha ett möte med honom och en kollega. En patient hade testat positivt för covid-19 och skulle flyttas till ett annat sjukhus. Kunde de tänka sig att städa rummet efteråt? Då fanns ännu mindre kunskap om sjukdomen än det gör nu och ingen visste riktigt hur den smittade eller hur dödligt viruset var. Att städa kunde vara en risk för livet.

– Min kollega började skaka. Hon blev rädd. Jag också, men jag tänkte ändå direkt att jag gör det, säger Nadir Mouatakef.

Det kunde ligga tio patienter med respiratorer i en sal. Ung som gammal, alla mellan liv och död. Jag fick städa mellan dem.

Vi sitter i ett av servicegruppens rum. Det är den enhet som alla städare på sjukhuset tillhör tillsammans med bland annat vaktmästare, kökspersonal och de som sköter posten. Det har gått tretton år sedan Nadir fick sin första anställning här. Sedan dess har han haft i princip alla typer av städuppdrag på sjukhuset.

– Jag har storstädat, smittstädat, slutstädat, kört städmaskiner i korridorer, städat bland lik. Ja, allt. Det var därför jag tänkte att jag gör det här också.

Dessutom har han gått flera utbildningar i smittskyddsstädning och vet vad som gäller vid svåra smittor, men den här gången blev det inte riktigt som han tänkt. När han kom upp på avdelningen fick han ingen skyddsutrustning.

– Det var så ont om skydd i början. De sa att de behövde det de hade själva. Jag blev inte förbannad utan tänkte att jag löser det. Jag hittar ju överallt här på sjukhuset och vet på vilka avdelningar det finns.

Han drog ut på jakt helt enkelt. Andningsskydd fanns hemma på servicegruppen, på operation fick han mössa och bra plasthandskar och på akuten långärmat förkläde. Sedan kände han sig trygg med att städa och det har han fortsatt med. För efter det första fallet är han en av alla dem som skött städningen på avdelningarna där de smittade funnits.

– Jag blev ett bevis för de andra på att det gick att städa utan att bli väldigt sjuk själv. Jag har fortfarande inte blivit sjuk vad jag vet.

När det var som flest sjuka som behövde intensivvård fick patienterna inte plats på intensivvårdsavdelningen. Patienter fick flytta till salar på andra avdelningar som drog ner på verksamhet under krisen.

– Det kunde ligga tio patienter med respiratorer i en sal. Ung som gammal, alla mellan liv och död. Jag fick städa mellan dem.

Det var svårt att komma åt. Trångt mellan sängarna, sladdar och slangar överallt. Nu när covid-19 nästan blivit vardag finns ett bra samarbete med vårdpersonalen som en gång om dagen hjälper till med att flytta på det som behövs, men i allra första början fick Nadir och hans kolleger ofta försiktigt lösa det själva så att ingenting skulle kopplas ur. Arbetet på covid-iva tog hårt på honom.

– Inte kroppsligt, men det var blandade känslor hela tiden. Jag var ledsen, stolt, och pressad. Två månader orkade jag och städade jag där varje arbetsdag.  Sedan tog jag semester. Jag hade blivit utbränd annars.

Han är inte den enda som tycker att det är och har varit tungt. En majoritet av alla städare på serviceenheten har städat nära smittade och sjuka. Alla har sina upplevelser av hur det är och varit men många känner att de påverkas. Nadir är ändå glad och väldigt stolt över att han varit med nästan hela vägen.

– jag har aldrig känt mig så uppskattad som städare som på covid-iva. Läkare, undersköterskor, sjuksköterskor – alla tackade oss varje dag. De visste vilket viktigt jobb vi gjorde.

Det rent faktiska jobbet, hur de fick städa blev annorlunda

– Det är kladdigt av all handsprit och det var mer än vanligt.

Efter ett tag blev också händerna påverkade.

– Fast jag alltid hade handskar på mig blev händerna illröda. Som om jag bränt dem.

De röda försvann under semesterveckorna. Och nu ser de ut som vanligt igen. Nadir är tillbaka på jobbet och läget är lugnare nu än det var innan han gick på semester. Rutiner och samarbeten har satt sig och även om smittan finns kvar så är det inte samma krisläge som det var först.

– När det var som värst dog 6-7-8 personer varje dag. De fördes ut och nya kom in. Det är tungt att se.

Jag var sjuk i tre veckor. Tappade smaken fick ont i huvudet och så.

Många ha påverkats av jobbet också när de är hemma. Rädslan för smittan gör att en del vänner inte vill ses. Så har det varit för Nadir.

– Ja, mina kompisar vill inte träffa mig, men jag förstår dem.

Dörren öppnas och kollegan Nueng Paladkong kommer in. Hon och Nadir städar ofta tillsammans och hon var också med från början. Hon har arbetat med att städa på infektionsavdelning i nio år. Men när det gäller att jobba med covidsmitta var hon rädd.

– Ja, jag ville inte och frågade om jag kunde slippa. Men det gick inte. Jag fick inte byta avdelning.

Hon är en av många som själva blivit sjuka.

– Jag var sjuk i tre veckor. Tappade smaken fick ont i huvudet och så. Men det var inte så allvarligt. Jag har inte testat mig än, men jag hade feber som åkte upp och ned och så. Så jag är rätt säker på att det var covid-19.

En annan sak som styrker det är att en del av dem som jobbar med städ på S:t Göran har testat positivt för antikroppar mot sjukdomen. Både Nueng och Nadir var borta under perioden när många på deras avdelning testades för smittan och har därför inte gjort det. Men de har fått en ny möjlighet berättar Nadir.

– Vi har fått en länk till oss där vi kan få en tid.

En dansk undersökning som deras motsvarighet till Folkhälsomyndigheten gjort visade att städare många gånger har större risk att smittas än yrken inom vård och omsorg. Nadir förstår det.

– De har ju större kunskaper om hur man ska sköta skyddsutrustning. Vi som städar infektionsavdelningar vet hur man ska sköta det, men många städare vet inte det.

Det som man måste veta är hur ett munskydd eller förkläde ska tas av för att inte smittan som hamnat på det ska hamna på huden eller så. Många har blivit bra på att sköta det under coronakrisen.

– Man kan inte dricka vatten, inte gå på toaletten innan man städat färdigt och inte ta rast. Då måste ju alla skydd av.

Att arbeta med smittan innebär att leva med den dygnet runt, också på fritiden.

– När jag kommer hem vill mina barn kramas. Jag vet att jag är frisk men det känns ändå inte bra. Jag kramar dem men det känns inuti känns det som…

Nadir avslutar inte meningen, han stannar upp och håller upp händerna framför sig som att han stoppar någon.

– Jag vet ju att jag inte har symtom och att barn blir mildare sjuka. Men jag har sett alla åldrar här. Det är svårt

Smittan har påverkat honom fast han inte blivit sjuk själv. Den finns med honom i tanken oavsett vem han pratar med.

– Jag berättar för alla.  Min lillebror, min sambo. Vi får stöd här på jobbet om vi vill, men det är ingen som har bett om det, säger han innan han och Nueng går ut för att köra dagens sista städpass.