Ulf Griph visar en bild av sin tvillingbror Kenneth.

Ulf Griph visar en bild av sin tvillingbror Kenneth.

Hans bror var sällan längre bort än att Ulf kunde vinka till honom. De vinkade från sina parhus i Västerås och de vinkade från bussarna när de möttes i trafiken.

Ibland slås Ulf Griph av att han aldrig mer kommer att få syn på sin bror. Det är då det händer att han börjar gråta bakom ratten och hans sambo får kliva in i förar­sätet i   stället. Hon är också buss­förare. Det har gått drygt en månad sedan Kenneth dog och Ulf har kört några korta arbetspass med sin sambo som stöd.

Bröderna delade allt och har jobbat tillsammans hela sina yrkesliv. Först på Domus, sedan kriminalvården och de senaste 38 åren som bussförare.

– Jag var lite trött på tjyvar och sånt där, jag ville träffa vanliga människor och utbildade mig till bussförare. Sedan gjorde brorsan likadant. Vi tycker om att träffa folk och att köra bil.

Ulf går nu hos en psykolog som har förklarat för honom att det ofta är väldigt svårt för den som förlorar sin enäggs­tvilling.

– Vi var jättetajta, vi pratade om allt. Det är som att det fattas en bit i mitt hjärta sedan han gick bort.

En torsdag i mars ringde Kenneth till Ulf och sade att han inte orkade ratta bussen. Men han kämpade på hela kvällspasset. Väl hemma gick han direkt till sängen. Två dagar tidigare hade han haft en passagerare som satt på ”nyfikenplatsen” närmast föraren och hostade ordentligt och var svettig.

Natten till måndagen den 19 mars fick Kenneth hög feber och svårt att andas. Han hämtades med ambulans och då förstod Ulf att hans bror fått covid-19, vilket sjukhuset bekräftade.

Ett dygn senare sövdes Kenneth och lades i respirator.

– Vi fick inte sitta vid hans sida, det var det som var så tråkigt. Det sista han sade till mig från iva var: ”jag kommer aldrig att komma hem igen, jag kommer att dö här.”

Ulf Griph.

Kenneth var säker på att han blev smittad i bussen. Han var inte ute om dagarna, han var hemma i sin trädgård. Jag handlade åt honom samtidigt som jag handlade åt vår mor.

Ulf Griph

Efter 15 dygn valde Kenneths anhöriga att låta läkarna koppla bort respiratorn och låta Kenneth somna in. Han hade annars fått ligga i respirator resten av livet.

Kenneth blev 62 år. Han hade ingen riskfaktor mer än att båda bröderna hade diabetes och tog en tablett för det varje dag. Att enbart ha diagnosen diabetes gör inte att man tillhör riskgrupp för covid-19 enligt Socialstyrelsen. Men dödsorsaken var covid-19.

– Nu ligger jag i riskzonen, sade hans läkare på iva, eftersom vi är enäggstvillingar. Men nu har de stängt framdörren på bussarna och spärrat av med ett rep vid föraren. De skulle ha gjort det på en gång. Det tog för lång tid.

Kenneths anhöriga är övertygade om att Kenneth blev smittad på jobbet. Efter att Kenneth blev sjuk fick hans dotter och mamma symtom, de träffades varje dag. Mammans var bekräftad covid-19, men en lindrig sådan. Ulf och hans sambo fick förkylningssymtom.

– Kenneth var säker på att han blev smittad i bussen. Han var inte ute om dagarna, han var hemma i sin trädgård. Jag handlade åt honom samtidigt som jag handlade åt vår mor. Han hade en whiplash-skada som han fått i jobbet tidigare. Han gick i princip bara till jobbet.

– Det jag är arg och besviken över är att de inte stängde framdörrarna på en gång när andra bussbolag gjorde det.

Stängda framdörrar är ett krav som Kommunal ställt för att skydda förarna. I Västerås lade facket skyddsstopp och fick senare rätt av Arbetsmiljöverket som krävde stängda framdörrar den 16 april. Kenneth dog den 8 april.

Fem bussförare i landet har dött av covid-19. Ulf tycker att de är en utsatt grupp, de träffar hundratals människor på en dag.

– När vi hade framdörrarna öppna skulle passagerarna stå 1,5 meter ifrån oss men det gjorde de ju inte. Det var nog bara en halvmeter.

Thomas Hoffsten, skyddsombud på arbetsplatsen, säger att det är jättesvårt att konstatera om Kenneth blev smittad på jobbet och det kommer inte ske någon smittspårning. Han tycker att arbetsgivaren kunde ha stängt framdörrarna tidigare, men är glad att det gjordes till sist.

– Chaufförerna säger att de sover bättre, är mindre stressade och tryggare.

Bedömningen var att framdörren skulle vara öppen men sedan tog Arbetsmiljöverket ett annat beslut.

Carola Lilja, Svealandstrafiken

Flera bussförare i Västerås har fått konstaterad eller misstänkt covid-19. De som behövt vård har kommit hem igen.

Carola Lilja, hr-chef på Svealandstrafiken, säger att arbetsgivaren inte fått information om att dödsorsaken var covid-19, men de visste att Kenneth vård­ades för sjukdomen. Hon säger att dödsfallet inte är anmält till Arbetsmiljöverket som en arbetsolycka.

– Vi har gjort bedömningen att vi inte ska anmäla det och tagit hjälp av vår arbetsgivarorganisation Sobona. Vi vet inte var personen blev smittad någonstans.

Varför stängde ni inte framdörren tidigare?

– Vi har vilat tryggt i bedömningen från våra smittskyddsläkare och följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Bedömningen var att framdörren skulle vara öppen men sedan tog Arbetsmiljöverket ett annat beslut.

Förutom i frågan om framdörrarna tycker Ulf Griph att han fått bra stöd av sin arbetsplats. De flesta av hans kompisar är dem som han jobbar med.

– Man har sin familj hemma och när man kommer till jobbet har man sin andra familj.