Tanken slog mig för några veckor sedan då jag i panik följde restriktioner och regler för äldrevården. Min syster som arbetar där behövde visir och munskydd, hon funderade på om det fanns till alla inom vården. Vi googlade om man kunde sy munskydd, göra egna förkläden av sopsäckar, hur kunde vi skydda henne!? Mitt i skrollandet kommer jag på att jag ju också arbetar med människor, mycket närmare än många i vården. 

Små barn på lågstadiet behöver tröstas. Trösta gör man med närhet. Med gråt kommer snor, alltså kroppsvätskor på min hud och mina kläder. Barn nyser och hostar ofta rätt ut, oj säger de och tar upp armen i efterhand… ja oj!

Jag följer med spänning den fortsatta utvecklingen av restriktioner och krav på skyddsutrustning. Det är mycket skriverier om äldrevården, de lägger skyddsstopp på ett äldreboende som inte har adekvat utrustning. Jaha, tänker jag och ber en elev gå ut och vänta på sin mamma då hen har ont i halsen. Tur att det inte är snöstorm. 

På rasten leker eleverna coronakull och flera låtsashostar. Borde vi skicka hem alla?

På rasten leker eleverna coronakull och flera låtsashostar. Borde vi skicka hem alla? Det jag läst är att barn i stort sett inte smittar, vi som arbetar med barn har så starkt immunförsvar så vi har ett bra grundskydd. Hur länge ska man ha arbetat med barn för att ha detta bra grundskydd? I vilken ålder är barn inte barn längre? Gymnasiebarn verkar ju smitta eftersom gymnasieskolorna stängdes ner. 

Under skoldagen är nästan allt som vanligt förutom mer städning och gärna utelektioner. Under fritidstiden är vi i stort sett ute hela tiden. Det är vårt skydd, att vara ute. De restriktioner vi har gällande städningen handlar om att minimera eventuell smitta. Allt ska gärna saneras varje dag.

Vi har bedömt det som omöjligt att sanera lego, klossar och pärlor varje dag. Vi väljer ute. Samt att vi som personal inte vill vara i små utrymmen med barnen. Vårt skydd är den friska luften och stora utrymmen. Men när någon blir ledsen eller gör sig illa. Då sprutar kroppsvätskor och vi måste gå nära, vi måste trösta. Trösta gör man med närhet.

Jag köper mina egna kläder, arbetar i mina egna kläder. Tar med mina baciller hemifrån till jobbet, tar med mina baciller från jobbet hem.

Jag och min syster fortsätter prata om olikheterna. Hon har fått mejl om att alla får ett eget visir som ska användas vid nära arbete med brukarna och spritas efter varje gång. Jag konstaterar att vi har det väldigt olika. Jag köper mina egna kläder, arbetar i mina egna kläder. Tar med mina baciller hemifrån till jobbet, tar med mina baciller från jobbet hem. Jag arbetar väldigt nära mina elever. Varje dag måste någon tröstas. Jag kan inte stötta i matte om jag står två meter ifrån, för jag ser inte talet i boken! 

Min syster går till jobbet i privata kläder, byter om till arbetskläder. Får skydd när hon ska arbeta nära brukare. Har flera ombyten om hon råkar få kroppsvätskor på sig ändå. När hon går hem kan hon duscha på jobbet och sen byta om till sina privata kläder.

Det här måste ju betyda att jag och mina barn är odödliga!