”Hjälp oss – vi har en vårdkatastrof”
Vårdsituationen på Södersjukhuset är en mardröm. Viktiga prover hinner aldrig tas, läkemedel får ges på chans, patienter ligger i avföring i flera timmar medan andra dör mitt i kaoset. ”Låt inte den här katastrofen få fortgå. Hjälp oss”, skriver undersköterskorna Kajsa Grav och Lotta Öhrn och sjuksköterskorna Madeleine Vareskog, Daniel Christakopoulos och Johannes Segergren på Södersjukhuset.
Kajsa Grav, undersköterska på Södersjukhuset.
Här kommer en hälsning från Södersjukhuset till Irene Svenonius, beslutfattande politiker i M, KD, C, MP och till allmänheten.
Jag heter Kajsa och har arbetat som undersköterska på Södersjukhuset på samma avdelning i 4,5 år och älskar det varje dag. Jag ser fram emot att gå till jobbet varje dag. Anledningen är att det är en fantastisk avdelning med duktig personal, bra chef och jag känner nästan alltid att jag kan göra mitt jobb och jag går från jobbet och vet att jag kan se samma patienter i ögonen dagen därpå.
Nyligen jobbade jag ett dagpass (nio patienter tillsammans med tre olika sjuksköterskor) varav en ung kvinna med strokemisstanke och svår huvudvärk i dagrummet. Då var det så tungt att jag lovade mina kolleger att säga upp mig. Värre än så kunde det inte bli. Men det blev det.
Jag och mina kolleger har sammanställt några av de avvikelser som inträffade under två dagar nyligen. Ett axplock av exempel på hur patientsäkerheten brister, återberättat av två undersköterskor och tre sjuksköterskor som arbetade de här passen.
Undersköterskorna har på sitt pass nio patienter på helger, vilket är 3-4 fler än på vardagar. Man har dessutom några patienter med en sjuksköterska och andra med en annan.
Sjuksköterskan i sin tur kan ibland ha patienter tillsammans med upp till tre olika undersköterskor beroende på överbeläggningar eller ibland sjukluckor. Detta innebär stor risk för missar i kommunikationen och är generellt stressande för båda parter.
Dag 1
Medicinavdelning 83 Södersjukhuset (namnen är fingerade).
2 överbeläggningar i dagrummet. 31 patienter på 4 undersköterskor och 5 sjuksköterskor.
Patient 1 Åke fick inte hjälp med sin hygien och munvård alls.
Patient 2 Christina bad om hjälp att få borsta tänderna, nekades av undersköterskan flera gånger.
Patienterna serveras frukost mellan 9 och 9:30 vilket innebär att nattfastan blir 14 timmar lång vilket strider mot reglerna och är en ren hälsofara för sjuka patienter.
Patient 3 Jan multisjuk man med kraftig buksmärta och förstoppning ordineras ett lavemang av läkaren ca klockan 10:00. Det fanns aldrig tid att ge honom det under hela söndagen.
Patient 4 Anton mycket sjuk och förvirrad klär under dagen av sig sina kläder och sin blöja och sitter med blodig avföring över sig och blödande från munnen flertalet gånger. Han kan inte själv påkalla hjälp och hittas gång på gång av personalen smutsig, blodig och nedkyld till den grad att han sitter och skakar.
Patient 6 Lars behövde vändas minst varannan timme på grund av hög feber och stor risk för trycksår. Vändes en gång på åtta timmar.
Patient 1 Åke får ett ascitesdrän som personalen inte hinner tömma, påsen spricker och vätskan från Åkes buk rinner ut på golvet. Således vet man inte hur mycket vätska som patienten tappats på och sjuksköterskan får chansa när hen ska ge det läkemedel som är ordinerat efter mängd vätska som tappas ut.
Patient 5 Elsa som på läkarens order inte får äta eller dricka något får inte munvård utförd förrän hennes anhörig, som själv är undersköterska, kommer och gör det på eget initiativ.
Patient 6 Lars behövde vändas minst varannan timme på grund av hög feber och stor risk för trycksår. Vändes en gång på åtta timmar.
Patient 5 Elsa får omvårdnad utförd klockan 11, då är det 6 timmar sedan någon ens lyft på hennes filt.
Patient 7 Maria som vårdas för förvirring (encefalopati) sitter och försöker byta sin egen blöja, undersköterskan ser att patienten skulle behöva duscha men hoppas att Maria klarar av att sätta på sig en blöja själv då hon inte hinner gå in och hjälpa henne.
Sjuksköterskan äter en smörgås vid datorn samtidigt som hen dokumenterar, detta är lunchrasten.
Prover från tre avdelningar glöms bort att transporteras till lab. Oklart vad konsekvensen blev av detta.
Stabsläge, man ringer och säger att avdelningen ska ta emot ytterligare två sjuka patienter. Tid att få tag i sängar som de kan ligga i och försöka prioritera huruvida patienterna från akuten ska läggas direkt i dagrummet med de andra två som redan ligger där, eller om de är i behov av en sal, vilket i sin tur innebär att tid från de redan inneliggande sjuka patienterna måste läggas på att bära bort alla möbler i dagrummet och dessutom eventuellt flytta ut och städa de rum som dessa patienter ska in i.
Patient 1 Åke har nu legat i 1,5 timme och skrikit att han bajsat på sig. Han har innan fått stora doser laxerande.
I princip ingen i personalen har haft någon form av rast eller möjlighet att sitta ner och prata om vad som är gjort, vad som inte är gjort och hur omvårdnad och medicinska behov ska prioriteras. Sjuksköterskorna får mer eller mindre lita på att undersköterskorna är tillräckligt erfarna och kunniga för att själva göra det.
Patient 7 Maria återfinns på annan avdelning av personalen där. Ingen har märkt att hon var borta.
Patient 8 John får inte sina sår omlagda.
Patient 1 Åke har nu legat i 1,5 timme och skrikit att han bajsat på sig. Han har innan fått stora doser laxerande.
Patient 2 Christina ber att få sin blöja bytt, undersköterskan hänvisar till kvällspersonalen då hon egentligen redan slutat sitt pass. Då är det 7,5 timme sedan blöjan byttes.
Undersköterska sms:ar sin kollega och säger att hon grät när hon gick hem för att hon tänkte på hur Anton haft det under dagen.
Dag 2
Initialt är tanken att vi ska vara 2 undersköterskor på 17 patienter då undersköterskan som skulle jobba kväll var sjuk och de har inte lyckats få in någon vikarie. Klockan 14:15 får vi veta att en undersköterska från en annan avdelning ska jobba hoppa in och jobba hela dagen.
Patient 8 Camilla har oregelbunden puls och läkaren ordinerar ett EKG, det tar 4 timmar innan detta hinns med.
Patient 4 Anton är i stort behov av syrgas. Han har 15 liter syrgas vilket är den högsta mängd syrgas man kan ge på avdelningen, trots detta ligger han under den nivå man ska (som bäst 89 procent).
Patient 7 Maria återfinns på annan avdelning.
Patient 6 Lars har 39,9 graders feber. Är i stort behov av nya kläder och munvård. Detta dröjer flera timmar.
Patient 8 Camilla har kraftig buksmärta och hög feber. Den antibiotika hon behöver finns på avdelning tio på andra sidan sjukhuset. En undersköterska får lämna avdelningen och hämta detta.
Sjuksköterskan hinner inte ge mediciner till sina patienter utan den sjuksköterska som har inskolning av nyutexaminerad sjuksköterska får hjälpa till med detta trots att även hon har hög vårdtyngd själv.
Sjuksköterska som ansvarar för patient 4, 6, och 8 samt tre andra patienter hinner inte äta middag eller sitta ner, hon dricker ett glas apelsinjuice.
Patient 4 Anton försämras och MIG-teamet tillkallas men patienten får stanna på avdelningen och inte komma till IVA trots att några sådana behandlingsbegränsningar inte finns.
Sjuksköterska som ansvarar för patient 4, 6, och 8 samt tre andra patienter hinner inte äta middag eller sitta ner, hon dricker ett glas apelsinjuice vid läkemedelsvagnen som en kollega gett henne.
Patient 4 Anton är nu så orolig, ångestfylld och dålig att en undersköterska måste stå hos honom hela tiden och hålla i syrgasmasken och försöka trösta och lugna. Undersköterskor från de andra grupperna får ta hand om hennes patienter. (Vad hade hänt om den undersköterska som erbjöd sig att jobba över inte varit där?)
När hon kommer tillbaka efter ett toalettbesök har Anton tagit av sig sin syrgasmask och sjunkit till 65 procent i syresättning.
De blodprover (blododling) som skulle tas på patient 6 Lars ligger kvar när undersköterskan går hem. Hon hoppas att nattpersonalen ska hinna ta dem.
Vi ber er. Låt inte våra patienter ha det så här. Låt inte den här lågintensiva katastrofen få fortgå. Hjälp oss.
Nu har man backat gällande varsel av undersköterskor, men tyvärr är det ingenting att hurra över, för det räcker inte. Vi behöver vara fler. Det finns inget utrymme för att någonting ska hända, vilket det ibland eller ofta gör på sjukhus. En patient måste till exempel tas till operation eller IVA, det kan få katastrofala följder för de patienter som är på avdelningen.
Att inte varsla nu är som att säga till en patient med huvudvärk att vi inte kommer dunka hans huvud i väggen som planen var från början och tro att han ska vara nöjd över det.
Vi ber er. Låt inte våra patienter ha det så här. Låt inte den här lågintensiva katastrofen få fortgå. Hjälp oss.
Fotnot: Bilden på Södersjukhuset är licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.
