Ulrika Winblad vågar ställa krav
Ulrika Winblad är personlig assistent och ordförande i Kommunals Kungälvssektion. Hon höjer rösten mot orättvisor, kräver trygghet och schysta arbetsvillkor och kämpar för alla som inte kan. Även när rädslan tickar i bröstet.
Ulrika Winblad framför Robert Nybergs teckningar på Kommunals expedition i Kungälv.
Kommunals expedition på Triogatan 5. Ulrika Winblad hastar genom korridoren, pillar in en portionsprilla under läppen medan mobiltelefonen ringer konstant. Hon trycker bort ett samtal, svarar på ett annat.
En kollega ställer en fråga som får Ulrika att stanna till i steget innan hon styr in på sitt kontor, drar ner en pärm från bokhyllan och kollar upp svaret. Sedan landar hon äntligen i en stol.
För två år sedan blev Ulrika facklig sektionsordförande i Kungälv. Drömmen är att rollen knappt ska behövas.
– Egentligen vill jag cykla från arbetsplats till arbetsplats och fråga vad medlemmarna behöver. Min vision är att skjuta ut kraften och göra det möjligt för dem att återta makten och driva sina frågor. Då kan det räcka att vara ordförande på fem procent.
På bordet ligger skyltarna från årets första maj-tåg. Ulrika plockar upp en. ”Jag är Ylva” står det med tjocka bokstäver. Budskapet handlar om en stor facklig kamp.
Undersköterskan Ylva Olsson protesterade offentligt mot Kungälvs kommuns förslag på ändrat schema som skulle ge kortare, men fler nätter. Sektionen kopplades in när frågan blev akut förra våren. Ulrika engagerade sig, skrev debattartiklar, stöttade Ylva och kollegerna i kampen för arbetstiden.
Till slut drog kommunen tillbaka pilotprojektet. Men Ylva fick inte längre några timmar och kallades illojal.
– Jag tror inte att tjänstemännen är medvetna om vilka signaler de skickar. Vi har länge märkt av att folk inte vågar protestera och människor är ju inte ogrundat rädda, säger Ulrika.
Hennes fackliga engagemang har rötterna i tidigt 1990-tal. Då var Ulrika ensamstående mamma och timanställd inom äldreomsorgen. Hon minns jakten på jobb. Oron över ekonomin. Att kriser och nedskärningar haglade.
Ulrika höll på att inte bli medlem i Kommunal, trots att hon inget hellre ville.
– Jag fick inte gå med för att jag var timanställd. Kontaktombudet på jobbet hade rört ihop det: jag kunde bli medlem, men kvalificerade mig inte till a-kassan. Till slut skrev jag in mig själv. Det var livsviktigt, som en försäkring.
Först 1997 fick hon sin första tillsvidareanställning, som personlig assistent. Då blev Ulrika också arbetsplats- och skyddsombud.
– Det var ett nytt yrke, styvmoderligt behandlat. Vi hade inget inflytande över huvud taget, men då hade jag i alla fall en hyfsat trygg anställning och kunde ställa krav.
Vägen från osäker timanställd till facklig förhandlare var inte som att glida fram på en räkmacka. Ulrika minns första chefsmötet. Hon hugger tag i bordsskivan med händerna. Slår blicken stint ner i skivan. Härmar sig själv när hon satt där och rabblade ett inövat manus. ’På svensk arbetsmarknad har vi kollektivavtal och arbetsrätt’.
Ulrika släpper bordsskivan och garvar.
– Det var verkligen så! Jag vågade knappt titta på chefen, men tänkte fan heller att jag backar. Det handlade om arbetsplatsträffar, övertid eller att vi skulle få veta våra scheman, sådana basic-grejer.
Beskriv känslan när du satt där och tog ordet första gången?
– Jag var skräckslagen. Men det var också något oändligt stort att ta det klivet, att vara del av något som är större än en själv och stå upp för det. Det är lite hisnande att kunna göra.
Ulrika Winblad
Yrke: Personlig assistent.
Ålder: Fyller 50 år i september.
Familj: Är gift, har två vuxna döttrar, två barnbarn, mamma, syster ”och en väns dotter som är som en egen dotter”.
Bor: Hyreslägenhet i Kungälv.
Intressen: Samhällsfrågor, politik, växter, skogen, aktivism.
Aktuell: Sektionsordförande för Kommunal i Kungälv sedan 2017.
Hon återkommer till ett ord: trygghetskapital. Möjligheten att ställa krav hänger ihop med en säker anställning. Det är inte timavlönades sak att slåss för trygga jobb, inte enskilda medlemmars sak att ta konflikter. Ulrika ser det som sin uppgift att kliva fram.
– Jag är den räddaste människa jag känner, men också den modigaste. Någon måste gå före och visa att det inte är farligt. Om inte jag gör det, vem ska göra det då?
En annan förutsättning för kamp är förtroendekapital. Ulrika har medlemmarnas mandat att förändra saker till det bättre. I omvalet till sektionsordförande för ett år sedan hade hon en motkandidat, men tog hem 97 procent av rösterna.
Sedan blev Ulrika också invald i avdelningsstyrelsen för Kommunal Väst. Men då kraschade hennes värld. Hon kände sig inte så fantastisk som alla verkade tro, skulle aldrig kunna leva upp till förväntningarna.
– Jag fick ringa en psykolog. Det är säkert! Andra människor kan slita i hela sin fackliga bana för att hamna i avdelningsstyrelsen. Jag fick inte ihop min egen känsla av var jag befann mig och vad jag var i förhållande till det enorma förtroendet.
Efter samtalen med psykologen kunde Ulrika balansera allting bättre. Men fortfarande ställer hon höga krav på sig själv. Tar på sig mycket. Ibland för mycket.
– Det är viktigt för mig att jag fortfarande arbetar 20 procent som personlig assistent. Jag är fri att avsluta mitt uppdrag och gå tillbaka till mitt arbete. Det är inte menat som ett hot!
Att låta det som är bra få växa är också ett sätt att hantera ondskan.
Det finns ett ställe där Ulrika kan släppa alla krav och gå på grusgångarna som en vanlig människa. Gunnesby koloniträdgårdar i Säve.
Här slog mormor och morfar ner spaden i jorden på 1970-talet. Som femåring hoppade Ulrika bock över cypresserna. Hon minns när plommonträdet med den knotiga stammen var nyplanterad.
– Den här platsen är en del av mitt ursprung, men också ett ställe där jag kan återhämta mig och få perspektiv på saker och ting. Och ibland bara vara turist i verkligheten, säger hon.
För Ulrika är trädgården ett utmärkt ställe till reflektion, drömmar och visioner. Mitt i surret av bin och fåglars ystra vingslag, tänker hon en hel del på ondska. Hur ska hon hantera människor som inte vill andra väl? Hon har kommit på att det är ungefär som att rensa i rabatten.
– Man kan ta bort rötterna, men kirskålen försvinner inte helt. Ett annat knep är att plantera perenner som knuffar undan ogräset. Att låta det som är bra få växa är också ett sätt att hantera ondskan.
I den grönskande oasen processar Ulrika också fackliga mål. På många håll har utvecklingen gått bakåt. Ett exempel är ”önskescheman” där anställda får säga när de helst vill jobba, men där det ändå är upp till arbetsgivaren att fördela arbetstiden.
– Schemat spikas två veckor innan och löper i fyra. Det går inte att planera in fritiden på längre sikt, för du vet inte när den är. Förr ägde arbetsgivaren min tid, och nu är vi tillbaka. Det är ju som 1850!
Ulrika Winblad om …
- … det bästa med att arbeta som personlig assistent: ”Att vara möjliggörare för andra människor.”
- … hur man skapar facklig opinion: ”Fånga frågan, ta fram en strategi och få med människor på banan. Ge alla chans att bidra utifrån sina förutsättningar, att koka kaffe kan vara ett sätt. Ofta är det en lång process och ju fler som är med, desto bättre.”
- … att fylla 50 år: ”Det betyder att man är vuxen och borde vila på sina lagrar. Men det stämmer ju inte! Det blir så bakvänt, först nu har jag en arena och möjlighet att ta strid för fackliga frågor.”
