Kan socialdemokratin förnyas och vitaliseras inifrån, av egen kraft? Mitt svar på det är Nej.

Kongresserna känns mest som en kommunalpolitisk församling och så långt från det visionära och stridbara man kan komma. Sedan länge är det dessutom slående hur lite av ideologiskt mobiliserande kraft det finns på partiets högsta nivå.

Under den senaste partiledardebatten bekräftades mina farhågor kring Stefan Löfven: Idépolitiskt är han faktiskt stum. Inte ett idépolitiskt eller ideologiskt uppfordrande ord kommer över hans läppar. Den som är ung och känner sig samhällskritisk hittar inget magnetiskt hos den mannen och knappast hos någon ledande S-politiker.

Okay, sådan tycks just Löfvens personlighet vara. Men i nuläget, med en blocköverskridande regering som ska förvalta ett program som rymmer många direkt nyliberala inslag, är det rakt av förödande. Löfven liksom de andra S-ministrarna saknar helt förmåga att inför de egna väljarna förklara att fyrpartiöverenskommelsen till stora delar strider mot klassisk S-politik.

Inifrån kan partiet alltså inte längre vitaliseras. Ska S vakna till kan det bara ske genom olika injektioner utifrån. Jag ser tre vägar för det:

  1. Den första vägen består i en generell uppmaning: Vanligt folk måste ta sig samman och inse att det inte räcker att gnälla på politiken framför tv:n. Hundratusen löntagare som tar beslutet att gå in i partiet skulle påverka partiets politiska hållning. För min del kan de lika gärna gå med i Vänsterpartiet – det viktiga är att mängden partimedlemmar på den vänstra politikhalvan ökar. S-ledningen har inte på länge behövt vara rädd för de egna medlemmarnas krav och opinioner och inte förrän det sker kan något hända. Ett stadgekrav som nya (och gamla) medlemmar bör ställa på partiet är att partisekreteraren tilldelas en helt annan roll än tidigare: Hen skall vara medlemmarnas röst gentemot partiledning (och regering) istället för tvärtom, som ordningen är nu.
  2. Lika viktigt är att trycket från olika sociala rörelser ökar. Den breda fackföreningsrörelsen är den avgörande kraften och det är inte bara på LO-sidan det existerar en hunger efter motstånd mot den tilltagande ojämlikheten. Större delen av medelklassen har värderingar som ligger nära LO-kollektivet. LO bör ta initiativ till breda demonstrationer mot högerinslagen i regeringens politik.
  3. LO centralt måste någon gång ha modet att bryta det permanenta dödläget. Jag skulle vilja se hur LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson, någon gång under våren, går ut offentligt och meddelar: Jag kliver nu ut ur socialdemokratins verkställande utskott för en time-out på ett halvår (som utgångsbud…). Det kommer att väcka ett ramaskri.

Samtidigt deklarerar LO och de övriga förbunden som är intresserade att de kommer att inleda ett tätare samarbete med Vänsterpartiet. Seminarier och konferenser bör hållas med Vänsterpartiet för att reta socialdemokratin.

LO bör ta initiativet till en bred politisk generalstrejk riktad mot de hårdaste marknadsförslagen i fyrpartiöverenskommelsen.

Det var inget mirakel som räddade socialdemokratin från en kollaps i valet förra året. Det som räddade några extra procent i valet var helt enkelt fackföreningsrörelsen, när medlemmar mot slutet låg i dag som natt för att övertyga de egna om att rösta på Löfven. Kommer det att upprepas i nästa val?

Nej. Vart jag än går i detta land möter jag denna uppfattning: Det socialdemokratiska partiet har i årtionden sakta men säkert rört sig högerut på den politiska skalan och lämnat efter sig besvikelse och likgiltighet. Samtidigt har medlemsleden glesnat något oerhört. För bara ett kvartssekel sedan fanns det i varje trappuppgång, på varje arbetsplats, ja i varje villaområde alltid någon som stod där och bildade opinion för socialdemokratin. Nu har det där tystnat. Sverige har blivit ett högerland. Och socialdemokratin har lealöst följt med på denna högerfärd.

Partiet dör inifrån. Det behöver en blodtransfusion av vanligt folk.

 

Fotnot: Bilden på Göran Greider är licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.