Förslaget om inskränkningar av konflikträtten har inte möts av något annat än godtycke från vår förbundsstyrelse. Det här kirurgiska ingreppet kommer ju ändå inte att drabba oss har de sagt.

Avdelningar som Kommunal Stockholm, Kommunal Väst, Kommunal Skåne och Kommunal Västerbotten har alla valt att ta ställning för konflikträtten och mot arbetsmarknadens parters förslag om inskränkningar av densamma. Vi har tydliga ställningstaganden från våra förbunds representantskapsmöten i frågan.

Mig veterligen så finns det en motståndsrörelse inom så gott som alla LO förbund utom Transport.

Att Kommunal som största LO-förbund (vi utgör en tredjedel av LO) på grund av en ren teknikalitet i våra stadgar ger förslaget ett mekaniskt och ovillkorat stöd är inget annat än märkligt. Särskilt med tanke på att vi fyra avdelningar till antalet medlemmar sett är tre gånger så stora som hela Transportarbetareförbundet.

Att vi nu tvingas underkasta oss LO och Transport, som nu mera legitimt kan kallas för strejkbrytare efter att ha arbetat övertid under pågående hamnstrejk, är löjeväckande. Samtidigt som frågan om jäv hänger som ett spöke över hela förfarandet, då vi med en befogad rädsla undrar om den socialdemokratiska partipiskan har letat sig ända in i LO-borgen?

När vi nu närmar oss vår stora kongress (21-24 maj) där vi äntligen får chans att diskutera frågan med hela förbundet och på så vis eventuellt kan få ett majoritetsbeslut eskalerar LO-toppen ställningskriget genom att i sitt remissvar till lagförändringen förorda att riksdagen skall gå till beslut i frågan redan den 1 juli 2019. Om så blir fallet så spelar vårt eventuella kongressbeslut ingen roll. Detta trots att utredningen om lagändringsförslaget har som mål att lägga fram ett färdigt förslag 2020, samma år som nästa LO-kongress infaller. Så passande tänk om vi kunde få inflytande i frågan?

Det är kusligt tyst från vår förbundsstyrelse och det är kanske inte så märkligt med tanke på vad som står på spel, ett splittrat LO?

Jag vaknar ibland om nätterna då jag tycker mig höra piskan vina och det gamla konsensusivrande sossespöket hemsöker mig. Då brukar jag finna förtröstan genom minnet av Kommunals före detta ordförande Lillemor Arvidsson, som 1990 satte stopp för LO:s och sossarnas klåfingriga försöka att avväpna arbetarna från deras tyngsta vapen, nämligen konflikträtten. Hon vänder sig antagligen i sin grav över sittande förbundsstyrelses hållning i frågan.

Tobias Baudin och Jessica Klemetsson, nu är det hög tid att visa Kommunals ryggrad. Att vara ledare innebär nämligen även att ta till orda och vara ett föredöme, oavsett vart den politiska vinden blåser. Det är dags att ta våra medlemmars åsikt på allvar. Är det Karl-Petter Thorwaldsson som bestämmer över Kommunalarbetarförbundet eller är det dess medlemmar. Den frågan är i dagsläget högst oklar och jag kräver därför ett förtydligande gällande förbundets hållning.