En del personer är mer vaksamma än andra. De är snabba på att uppmärksamma att något är fel.

Vaksamheten kan vara både bra och dålig. Den kan förstås rädda liv – men när det gäller värk och smärta kan den vara till nackdel.

Psykologen och forskaren Matilda Wurm studerar sambandet mellan smärta och känslor, och särskilt den här gruppen extra vaksamma.

– Man säger att de har en hög ångestkänslighet, förklarar Matilda Wurm.

Det är vanligt att den här gruppen drabbas hårdare än andra av smärta. Smärta är en varningssignal från hjärnan, och den här gruppen är alltså väldigt uppmärksam på varningssignaler av alla slag. Om en rörelse gör ont tänker man ”då ska jag nog inte göra så, det verkar farligt”.

– Ett typiskt förlopp är att jag blir sjukskriven för ont i ryggen, går hemma, återgår till jobbet men tänker ”jag ska inte lyfta”, och när jag kommer hem så vilar jag istället för att leka med barnen, säger Matilda Wurm.

Om man slutar röra sig är det risk att smärtan blir långvarig eller kronisk. Dessutom blir livet begränsat. Att fortsätta röra sig är det bästa man kan göra.

Matilda Wurm.

Matilda Wurm.

Matilda Wurm har särskilt studerat smärtpatienter med social ångest. Det är personer som har en rädsla för att utsätta sig för andra människors uppmärksamhet – till exempel att tala inför andra.

Denna grupp smärtpatienter mådde sämre än smärtpatienter som inte hade social ångest. Efter att de genomgått smärtrehabilitering mådde de fortfarande sämre. Matilda Wurm ser det som en signal om att vården borde ägna större uppmärksamhet åt de psykiska faktorerna.

Att det saknas psykologer på vårdcentralerna är en del av problemet. En annan är att patienterna ibland värjer sig mot psykologiska förklaringar. Patienten kan tolka en remiss till psykolog som att läkaren tror att smärtan är påhittad eller inte ”finns på riktigt”.

– Det där att smärtan inte är på riktigt – det är klart den är riktig, all smärta är signaler som hjärnan skickat ut, säger Matilda Wurm.