Adrig hört talas om byn Vena? Du är inte ensam. Den ligger långt bortom allfarsvägarna. Skogsbackar, steniga åkrar, då och då ett öppet slättlandskap med faluröda hus. Och så, där i en dalgång: det lilla samhället. Byn har inte fler än 500 invånare, men fotbollsklubben, SK Lojal, spelar i division fem i vår och kyrkolivet är aktivt.

Och så är det här Frida Rahmics arbetsplats några dagar i veckan. Hon är anställd av Aspelands pastorat, som hör till Linköpings stift och har barnverksamhet i en rad småorter här runtom. Själv bor Frida i Hultsfred, två och en halv mil norrut.

–  Jag tycker att det är kul att gå till jobbet varje dag. Det är det faktiskt, säger Frida.

När hon och kollegan Weronica Swensson hämtat barnen i byns skola är det dags för samling i minior-gruppen. Frida frågar vad de vill göra under terminen. Listan blir lång: titta på film, ha utflykt, gå och bada, kolla in kaninerna på Ingebo Hagar. Sedan målar de och leker med lego. På väggarna finns sånger och ett par böner uppsatta.

Förutom att hämta och leda barngrupper håller Frida och Weronica också i ungdomsgrupper på kvällstid. För Frida är det egentligen en ren slump att hon hamnade här.

–   Jag skulle göra praktik men hittade inget, då var det någon som sade att det fanns i kyrkan. Jag fick panik, till kyrkan ville jag inte. Men jag stortrivs! Det är det bästa jobb jag har haft.

En av de främsta orsakerna till det är kollegan Weronica: ”Så fort vi träffar varann blir det kul.” Men viktigast är förstås barnen.

–  Det är härligt att bara hänga med dem, säger Frida Rahmic.

Hennes efternamn har hon från maken, som kom hit från Bosnien 2001.

–  Det är ju lite speciellt, att jag jobbar i Svenska kyrkan och han är muslim. Hade han varit mer troende vet jag inte om det hade gått.

”Det är kul att gå till jobbet varje dag.”

Frida bär inget kors, inga kristna tecken, men säger att hon går i kyrkan ibland.

Nu har de större barnen, juniorerna, kommit från skolan. Frida har förberett fika: rostmackor och en liten kaka. Jag berättar för barnen att jag rest hit från Stockholm. Kevin tror inte sina öron:

– På riktigt!? Det är ju mer än 30 mil bort!

Hans skolkompis Caroline Johansson säger att hon vill flytta till Stockholm:

– Här finns ingenting att göra. Jag tycker om att shoppa, men i Vena finns inga affärer.

Men då sätter sig kompisen Sina Stenbäck till motvärn direkt:

–  Alla borde flytta till Vena! Det är bäst i Sverige. Det är tyst och lugnt och nära till skolan.

Caroline ser lite fundersam ut och visar upp en mobilbild på en kalv som de hade i somras. Men hon längtar ändå till storstan, till ljud och fart.

–  Men det är jättemycket mord och sånt i Stockholm. Här är det fridfullt på kvällarna. Man kan höra fåglarna fisa! kontrar Stina.

Och även om jag inte hör en endaste lite fågelprutt under mina timmar i Vena känns det ändå lite som Bullerbyn när Stinas kusin Mimmi berättar om sitt jullov:

–  Hovslagaren kom och slog hovar på vår häst, vi högg en gran och jag fick mandeln i gröten!

När hon fortsätter att berätta om jullovet visar det sig att allt inte är lika idylliskt. Till exempel julklapparna:

– Allvarligt. Jag fick ett lås! Ett vanligt lås!

Alla skrattar. Innan Frida Rahmic får åka hem ska hon städa och plocka undan. Hon säger att jobbet som barnledare är mer varierat än man kan tänka sig. Det är planering, städning, handling. Men någon annanstans på jorden vill hon inte vara.

Det gör barnledarna

Leder ungdomsgrupper för tonåringar.

Leder minior- och juniorgrupper för 5–13-åringar.

Håller i Öppna förskolan i Lönneberga.

Verksamheten är frivillig, det finns också kommunal fritidsverksamhet.