Anna Zeba med Ann-Mari.

När vi går genom korridoren säger hon att jag kommer märka att huset är designat av män bakom skrivbord och inte av kvinnor på golvet. Det märks bland annat på att den låsta demensavdelningen saknar personaltoalett och tvättstuga.

Jag har varit här en gång förut. Anna Zeba kastade ut så många trådar till ett liv att jag blev tvungen att komma tillbaka och samla ihop dem. Brodera en tavla av dem. En Annatavla.

Jag skulle börja med limegrönt. Det är färgen på hennes arbetsklänning. Även hennes knähöga stödstrumpor är limegröna, med vita ränder. Färgen och mönstret får de dementa att vakna till.  

Nästa färg är lila. Det är ögonskuggan som ramar in de stora, runda ögonen. Det ska rinna tårar från dem flera gånger i dag. Inte för att Anna blir ledsen, utan berörd. Lika ofta kommer hon att skratta.

– Nu ska Anna sminka dig, hjärtat.

Hon säger det högt nära Evys öra och Evy plirar bakom de stora glasögonen. Anna målar tjockt med mörk ögonskugga medan hon förklarar det där med hjärtat.

– De sa vännen när jag började här men det tyckte jag kändes fel för vän är något ömsesidigt. Jag började säga hjärtat och ingen har tagit illa vid sig, faktiskt har hela avdelningen tagit efter så vi är bara massa hjärtan här. Hon kan vara mitt hjärta utan att jag är hennes, förstår du?

Jag valde aktivt bort att jobba på sjukhus, jag vill inte ha de där korta möt­ena.

Jag kan inte återge Annas klingande skånska men minns ni Eva Remaeus från ”Fem myror är fler än fyra elefanter”? Lägg till hennes karisma så närmar ni er Anna Zeba.

Det är inte alla vårdtagare som vill bli sminkade men de flesta mår gott när Anna ”kramar och krämar”, masserar armar och ben. De nära mötena är det som Anna gillar bäst med sitt jobb.

– Jag valde aktivt bort att jobba på sjukhus, jag vill inte ha de där korta möt­ena. Jag vill komma under huden.

Hon valde att jobba med dementa eftersom hon vill skrapa på ytan, vilket kräver fingertoppskänsla. Själslig berör­ing, kallar hon det. När hon kommer innanför den dementa väggen. Talet finns inte alltid men Anna vet att hon lyckats när hon får en skiftning i blicken tillbaka. Här är ett av tillfällena då Anna blir tårögd och samtidigt lägger handen över hjärtat i en snabb gest. Det smittar av sig på mig: också en sådan som alltid lipar.

Fingertoppskänslan innebär att finnas där när hon ser en skiftning i den dementas humör, att våga ställa de obekväma frågorna. Många pratar om sådant som hänt tidigare i livet.

– Det gäller att våga höra på detta jobbiga och inte bara trycka i dem lugnande.

Hur hon hinner? Det är inte tiden utan kvaliteten som räknas, svarar Anna. Men hon hade kunnat ge mycket, mycket mer om de inte bara var tre personal på 14 boende.

– Det är alldeles för många på en demensavdelning, men det är så beställaren vill ha det. Vi är så jäkla duktiga på golvet, det är därför de kan dra ner mer och mer på vården.

”Är detta etiskt?” frågar sig Anna ständigt. För att få hjälp läste hon tio poäng etik på Lunds universitet. Men det var inte riktigt som hon tänkt sig, det handlade om svåra frågor som abort, inte om en undersköterskas funderingar: är det okej att vi låter en trött vårdtagare stanna kvar i sängen trots att det går emot hur vi ska göra?

Förvaring, kallar Anna sin avdelning, men först senare när vi sitter hemma i soffan.

– Det är förfärligt att livet inte bara kan avslutas. Jag önskar inte livet ur mina vårdtagare men jag är tacksam för deras skull när döden kommer, säger hon och torkar bort några tårar från kinden.

Jag trodde att det var frihet att bo i hus men nu förstår jag att friheten är att inte äga.

Nu skulle jag byta till svart garn. Det är färgen på Annas skinnjacka och knähöga stövlar. På den fluffiga sjalen och hennes lockiga hår som släpps ut från knuten. Anna stämplar ut i stämpelklockan 14.15, en kvart för sent. Hon har fått en tjänst på 75 procent och har heller inte yrkat på mer. En tid efter att vi träffas går hon i stället ner ytterligare i tid för att få ett bättre schema som passar med hennes privatliv. Och för att orka ge vård med kvalitet. Men det hon får i lönekuvertet kallar hon bidrag.

Hon köper inte mycket saker. Vill minska sina avtryck på jorden. Containrarna där anhöriga kastar allt som tillhört hennes vårdtagare har ändrat synen på prylar. Men hon har en fäbless för just skinnjackor och stövlar. På sovrumsgolvet står hennes alla vinterstövlar på rad.

Vi har kommit fram till huset där Anna bor med sin man, fyra barn och tre katter. Vi har hälsat på Lilly som med en Kullagulla-bok i handen begett sig iväg med sin gudmor, Annie. Anna var tidigare personlig assistent åt Annie. För några år sedan fick hon bli gudmor till Annas fyra barn och de höll en ceremoni i kyrkan.

Anna är trött på att bo i hus, har tagit bort alla krävande rabatter och drömmer om en lägenhet.

– Det var familjelyckan. När barnen var små var det mysigt att ligga på knä i trädgården. Jag trodde att det var frihet att bo i hus men nu förstår jag att friheten är att inte äga.

Hon saknar Malmö – havet och parkerna – men vill inte rycka upp sina barn från Vellinge. Vill inte göra samma sak som hennes föräldrar gjorde mot henne, även om det är skillnad i mil från Malmö till Vellinge och till Spanien. 14 år gammal fick hon flytta med sina föräldrar till en by utanför turistorten Benidorm. Hon blev självutnämnd discodrottning.

– Jag hittade utelivet, hade inga framtidsplaner, svävade bara runt. Mina föräldrar hade säkert skuldkänslor så de lät mig vara.

Hon flyttade hem till Malmö för att börja gymnasiet. Treårig ekonomilinje. Men ända sedan barnsben har hon vetat att hon vill jobba med gamla. Det var hennes kall.

– Jag följde inte mitt hjärta, det var inte fint att gå vårdlinjen. Jag sa till och med till syokonsulenten att jag ville jobba med gamla men det var ingen som coachade mig.

Jag vill inte ha sjuksköterskans arbetsuppgifter. Jag vill vara nära.

En snabb sammanfattning av Annas liv innan den avgörande slumpen: hoppar av skolan och flyttar tillbaka till föräldrarna i Spanien. Blir kär i Benidorms häftigaste discjockey och driver en bar med honom, ”livet var en fest”. Blir mamma och återvänder själv till Malmö med en ettåring på armen och en väska i andra handen. Träffar sin man, Niklas, i en park. Studerar på tillskärarakademien i Köpenhamn. Får fler barn. Har olika ströjobb, tittar alltid på klockan. Vill bli mäklare i Armani-kostym. Är mammaledig och läser på Komvux. Stopp! Anna rusar upp, liksom på jobbet där hon sa ”jag ska bara lugna en tant”. Nu säger hon:

– Det är gamla tanten.

Den här gången är tanten en katt som blivit instängd i badrummet.

Nu är vi framme. Vid den där slumpen som gör att Anna har slutat kolla på klockan. För åtta år sedan flyttade familjen till Vellinge och Anna ville ha ett extrajobb när hon åter var mammaledig. Det blev på Månstorps ängar, där hon jobbar i dag, och hon kände att hon äntligen hamnat rätt. Hon läste till undersköterska, även om hennes lärare sa att hon kunde bli sjuksköterska i stället. Något som skvallrar om undersköterskans låga status.

– Jag vill inte ha sjuksköterskans arbetsuppgifter. Jag vill vara nära. Jag är intresserad av människan, inte sjukdomen.

Så vilken färg ska jag avsluta med? Jag frågar Anna vilken färg som är hon och får det klockrena svar som jag aldrig hade kommit på själv: Jag är inte svart eller vit som du förstått utan en grådaskig sörja. Inte för att grått är trist utan för att det blir så när man blandar alla färger.

ID. Anna Zeba

Yrke: Undersköterska.
Ålder: 45.
Bor: Vellinge.
Familj: Maken Niklas. Barnen Jonathan, 22, Gideon, 15, Noah, 10 och Lilly Lea, 9.
Intressen: Stövlar, skor och porslin. Sopsortering, vegetarisk mat och annat som minskar avtrycken på jorden. Gillar kultur, men det är dyrt. Har löst det genom att ta med barnen på opera när de fyller år.
Förebilder: Jesus, KG Hammar och mormor (som inte lever).
Ångrar: Massor. Att jag inte följde mitt hjärta och gick vårdlinjen.
Blir glad av: Ett rent hem.

Tre snabba frågor

Om lönen:
– Den är ett bidrag, så känns det. Jag skäms nästan för att berätta för folk vad jag tjänar, men jag berättar ändå för jag vill att de ska veta hur jäkla dåligt det är. Det är inte jag som ska skämmas utan systemet.

Om tanter:
– Jag har alltid tyckt om tanter. Jag tycker om att kalla mig själv tant, vilket folk blir lite provocerade av. Tanten vågar stå upp för sig och har civilkurage. Hon förpassas inte till objekt. Jag vill inte vara en 50-årig tjej eller en ”qvinna”, det är mycket häftigare att vara tant.

Om tro:
– Jag säger att jag är troende, religiös låter så fanatiskt. Jag tror mer på gud än på bibeln. Mina föräldrar är ateister men jag har alltid bett kvällsbön. Jag är också en tvivlare och syndare men det känns bra att tro.

Två röster om Anna

Sabine Rydström, kollega:
– Hon är väldigt mån om både boende, kollegor och sin familj. Hon ser de boendes behov väldigt kraftigt. Vi jobbade tätt ihop förut och vi läser varandra jättebra. Nu tillhör vi tyvärr olika arbetslag.

Annie Anderberg, gudmor till Annas barn:
– Jag träffade Anna på en hundkurs. Sedan började hon jobba som personlig assistent hos mig och jag fick lära känna henne bättre. Något speciellt med Anna är att hon har en positiv själ, hon är en glädjespridare. Hon har koll på så mycket, ibland undrar man hur hon kan ha koll på allt. Att få frågan om att vara gudmor till hennes underbara barn var en stor ära! Hon ser en person i mig som många andra kanske inte gör.