Philip Nordqvist och Carro Sällström. Bild: Dragan Mitrovic

Philip Nordqvist, ambulanssjukvårdare:

Philip har hittat sitt drömjobb

DÅ: KA mötte undersköterskan Philip Nordqvist som läste på en unik ambulanssjukvårdarutbildning. På många håll i landet drar man ner på ambulanssjukvårdarna och satsar på sjuksköterskorna i stället, men NU-sjukvården i Västra Götaland startade en utbildning som ledde till yrkestiteln ambulanssjukvårdare. 76 personer sökte till 14 utbildningsplatser.

– Ambulanssjukvårdare har alltid varit mitt drömyrke. Att få jobba med och ta hand om de svårast sjuka, sade Philip Nordqvist när Kommunalarbetaren intervjuade honom och kurskamraten Carro Sällström på ambulansstationen i Uddevalla i somras.

Läs mer

NU: Philip och de 13 andra studenterna har alla fått tillsvidareanställning som ambulanssjukvårdare.

– Det känns jättebra, det var det här som var målet, säger Philip.

Han säger att utbildningen har motsvarat förväntningarna och att det fortfarande är ett drömyrke för honom. När KA frågar honom om det är något som har varit svårare än han trodde, svarar Philip Nordqvist:

– Det är alltid svårt att komma hem till folk som lider av psykiska problem. Det är svårt att nå de patienterna. En person som har rygg- eller buksmärta kan man behandla på ett annat sätt.

Johan Erlandsson

Daad Gharib, barnskötare:

”Vi måste nog sälja huset”

DÅ: Daad Gharib har arbetat som barnskötare i åtta år. Hon är en av hundratusentals kommunalare som arbetar som visstidsanställd. Efter en flytt till Järfälla kommun får hon arbete i kommunen i 300 dagar, sedan tar det stopp på grund av att arbetsgivaren vill komma undan företrädesrätten.

Läs mer

NU: Är arbetslös sedan mars 2014 då hon hade arbetat 300 dagar i Järfälla kommun.

Eftersom Daad har mångårig erfarenhet som barnskötare, idrottslärarutbildning från Syrien och har kompletterat med lärarutbildningens steg 1 på högskola i Sverige har hon ansökt hos Skolverket om att få förskollärarlegitimation. Men svaret dröjer.

Medan hon väntar söker hon arbete.

– Jag skickar säkert 10-15 ansökningar varje månad, men de bryr sig inte ens om att svara. Det är jättetråkigt eftersom jag vill jobba och de som har jobb säger att det behövs folk överallt.

Hennes a-kasseersättning stannar på 7 000 kronor efter skatt och efter många månader som arbetslös börjar det bli rejält tufft.

– Jag vet inte riktigt hur vi ska klara oss, det ser ut som om vi kanske måste sälja huset. 7 000 kronor räcker inte till mycket.

Catarina Berglund

Per-Åke ”Pellis” Simander, sotare och skyddsombud:

Farliga tak finns kvar

DÅ: Skyddsombudet på Brandförebyggarna i Hemse, Per-Åke ”Pellis”  Simander kämpar mot frustrationen och ilskan. För snart två år sedan hittade han sin kollega med bruten rygg.

– Vi hade ju pratat om det nästan varje dag, om att det inte var säkert att gå upp på taken.  Varför ska vi enligt lag få stå och klättra på ingenting?, säger Pellis.

Som skyddsombud har han försökt jobba på alla fronter, men det är ett otacksamt uppdrag. Sotarna vill ha en brygga att stå på när de sotar skorstenen och ett glidskydd som hindrar stegen från att falla. Men det finns ingen skarp lagstiftning som tvingar husägarna att prioritera säkerheten.

Läs mer

NU: Per-Åke Simander har just satt sig för att ta en lunchmacka när KA når honom.

– Jag har just varit ute vid fyren i Sundre. Jag hade sikt över hela Östersjön ner mot Ryssland, så jäkla fint!

Kollegan arbetstränar och Pellis berättar att arbetsgivaren byggt om kontoret för att det ska fungera med rullstolen. Det finns fortfarande gott om tak som är farliga, men olyckan har påverkat husägarna runt Hemse.

– Många som bor här ute är kommunalare och jag tror att artikeln har bidragit till att fler har tänkt till. När de fattar att man kan dö så blir det en chock, säger Per-Åke Simander.

Han önskar han hade mer tid till arbetsmiljöarbete än de två halvtimmar per månad som är avsatta. Då skulle han ringa företagen som tillverkar taksäkerhetsutrustning.

– Det är väl kanske inte min arbetsmiljöplikt att göra det. Men vi ser att grejerna inte håller och då vill jag ifrågasätta hur de kan ha fått det godkänt.

Helena Gunnarsson

Laila Åslund, före detta bussförare:

Laila pluggar vidare

DÅ: Laila Åslund hade efter sex år som timanställd fått fast tjänst som bussförare hos Keolis i Sundsvall. Ett år senare tog Nobina över trafiken och erbjöd henne timanställning.

I KA nr 6/14 sa hon att företaget kan dra dit pepparn växer, hon tänkte plugga eller göra något annat. Laila misstänkte att hon inte fick fast tjänst på grund av att hon körde på en föräldratjänst på 75–procent vilket Nobina inte ville erbjuda.

Läs mer

NU: Ilskan över att inte få fast tjänst hos Nobina har bytts till en lättnad. Nu studerar hon på komvux med sikte på att i höst läsa till redovisningsekonom.

– Jag kör buss då och då i Nobinas beställningstrafik. Men jag är överlycklig att slippa linjetrafiken, där många förare har gått in i väggen sedan Nobina tog över, säger Laila Åslund.

Några betyg ska kompletteras innan Laila är behörig att börja sin ekonomutbildning. Att köra buss är ett extraknäck som hon egentligen inte behöver.

– Jag har studiebidrag, men jag tar strökörningar för att hålla kontakten med gamla kollegor. De berättar att schemat har blivit tajtare och dagarna längre sedan Nobina tog över. Så det känns verkligen som att jag gjorde rätt som började studera.

Utbildningen som ekonom tar två år. Laila tror och hoppas att arbetsmarknaden för ekonomer är bättre än för bussförare.

– Drömmen är att bli revisor. Men dit är det långt, säger hon.

Stephen Lindholm

Helena Ersson, Kommunal:

Aleris sa upp avtal – alla har fått jobb

DÅ: Under hösten kom beskedet: Aleris sa upp sitt avtal om hemtjänst med Uppsala kommun. Företaget tyckte inte att hemtjänstverksamheten i Uppsala var tillräckligt lönsam och valde att lägga ner. För de drygt 90 anställda blev tillvaron oviss. Rädslan var stor att alla inte skulle hitta nya jobb hos de företag som tog över hemtjänstkunderna.

Läs mer

NU: Dagen innan julafton lämnade Aleris för gott. Men då hade läget för de anställda redan löst sig.

– Alla de anställda har fått nya placeringar, men hos olika företag. Några har fortsatt inom Aleris som har kvar två boenden här och många har börjat i Uppsala kommuns hemtjänst eller i privata hemtjänstföretag. Var de hamnat har berott lite på vilken hemtjänst kunderna valt. De har ju behövt mer personal, säger Helena Ersson, ordförande för Kommunals sektion i Uppsala.

Hon vet fortfarande inte om alla är nöjda med sina nya tjänster och tjänstgöringsgrader.

– Det visar sig, men det är skönt att ingen blev utan jobb. Det ordnade sig till slut.

Pernilla Josefsson

Maria Zevebrand, barnskötare:

Barnskötarna blir färre

DÅ: Åtta av tio kommuner svarade i vår undersökning i somras att de vill ha en majoritet förskollärare i förskolan. Vadstena vill ersätta nästan alla barnskötare med förskollärare.

Läs mer

NU: Maria Zevebrand, barnskötare på förskolan Gullvivan i Vadstena, berättar att trenden fortsätter.

– Nu när en av barnskötarna här ska flytta så gör man om tjänsten till en förskollärartjänst, säger hon.

Målet för Vadstena är 80 procent förskollärare. Samtidigt ökar trycket på barnomsorgen i Vadstena. På Gullvivan har det blivit fler barn sen sist. Och det behövs mer personal, enligt Maria Zevebrand.

Kommunals sektionsordförande Ann-Sofi Andersson, säger att, Vadstena redan ligger över riksgenomsnittet i storleken på barngrupper.

– Jag har hört att det kommer mer barn och får samtidigt signaler från medlemmarna om att man inte ökar personalen, säger hon.

Mats Gustafsson Hedenström

Elisabeth Özdere-Lycke, fackligt ombud:

”Färre usla hunddagis”

DÅ: KA avslöjade att många hunddagis i Stockholm går runt tack vare bidrag från Arbetsförmedlingen. Men många anställda med lönebidrag blev illa behandlade och Kommunal var kritiskt till arbetsmiljön och lönefusk.

Läs mer

NU: – Fler arbetsgivare väljer att kontakta oss innan det uppstår problem, de ser nyttan av samverkan med Kommunal, säger Elisabeth Özdere-Lycke, regionalt fackligt ombud (RFO) för medlemmar på hunddagis i Stockholms län.

Bara fem av de cirka 120 hunddagis som fanns i länet för ett år sedan hade kollektivavtal. I dag är de sju och ett till är på gång. En månad efter KA:s granskning hade Elisabeth fått 20-30 nya medlemsärenden.

– Sedan har vi fått ännu fler medlemmar, för det har spridits i branschen att vi tar tag i saker och medlemmarna får hjälp.

Enligt Elisabeth är det fortfarande främst personer med lönebidrag som jobbar på hunddagisen, vilket innebär att
Arbetsförmedlingen betalar upp till 80 procent av deras löner. Det finns fortfarande usla arbetsplatser – men de blir färre enligt Elisabeth.

Hon säger också att Arbetsförmedlingens handläggare i större utsträckning väljer bort att placera personer på hunddagis som Kommunal starkt avråder från.

– De flesta handläggare tar kontakt med mig i dag, till skillnad från för ett år sedan, så något har skett.

Cecilia Alstermark