Syjuntan blir en anledning att ses

– Jag fick idén eftersom jag brukar virka. Jag tyckte att vi ses för sällan, det är mest vid födelsedagar och då är alla bröder med. Ibland är det gött att bara vara tjejer, man har en annan förtrolighet, berättar Anna Jansson som i dag har syjuntan i sitt hus utanför Kristinehamn.
  Det går inte att ta miste på hennes hobby. I hallen möts vi av en lång rad virkade sjalar. I köket står stolar som hon köpt på loppis, målat och virkat dynor till. Hon virkar nästan varje dag, efter jobbet eller på arbetet när pojken som hon är assistent åt sover.
  Tre av medlemmarna i syjuntan är Annas svägerskor. De träffas en söndag i månaden för att handarbeta, prata och fika. Alla sitter de med varsin virkning i knäet, förutom Marie Haglund som stickar en sjal. Samtalen rör sig snabbt mellan livet och döden: fröer som ska sås, vårruset, bakning, tv-program, tatueringar och en alltför ung kvinna som dött i cancer.

Anna Jansson.

Bitte Edin handarbetade mycket när hennes barn var små. Nu har hon börjat igen tack vare syjuntan och virkar ett par ljusblå shorts till dottern Jossan.
  – Allt är roligare att göra tillsammans. Jag har ett annat gäng som träffas hos varandra och storstädar, säger Bitte.
  Anna tror att man förr träffades för att lappandet och lagandet skulle bli mindre tråkigt. Och att det var särskilt viktigt på landsbygden där avståndet till vänner var långt.
  – Förr var det nog mer att laga sina gamla kläder och sy egna, för att man behövde det. Nu är väl syjuntan mest för nöjes skull.

Syjuntan är en gammal tradition och var särskilt vanlig under 1900-talets första del.
  Kvinnohistorikern Louise Waldén säger att syjuntan var mycket föraktad under en lång period, på 80-talet träffade hon kvinnor som broderade i smyg. Syjuntan kopplades till en traditionell kvinnoroll man inte ville veta av. Nu har syjuntan återkommit och många yngre kvinnor går gärna på stick-kafé. Och lyktstolpar kläs i stickade alster, som en form av graffitti. 
  – Jag tror att det är för att det är lustfullt och sensuellt att hålla på med textilier. Och syjuntan har spelat en avgörande roll för många kvinnor. Man kunde ta upp alla problem och få stöd och råd, och de yngre lärde sig av de äldre. Syjuntan ställde upp. Jag tror att det gäller fortfarande, säger Louise Waldén.
  – Jag brukar dra paralleller mellan militärjunta och syjunta, det kommer från latinets ord för förenad. Förutsättningen för att vara absolut öppen i en grupp är att gruppen är sluten, inget får komma ut utanför juntan.

Bitte Edin har med sig handarbetet från barndomen då hon stickade med sin farmor. Hon hoppas att det är ett arv som kommer föras vidare. De andra skojar om att Jossan är tvingad hit. Själv säger Jossan att hon gillar att virka, men hemma känner hon sig inte inspirerad. Bitte kan ha svårt att ta sig tid att virka hemma.
  – Hemma får man nog dåligt samvete över att man inte tar hand om tvätten i stället.
  – Nähä, det får inte jag, protesterar Ann-Catherine Edin.
  Det viktigaste med syjuntan är det sociala, att man avsätter tid för att ses, säger Anna.
  Varför blev det just en syjunta?
  – Jag gillar tanken på att det skulle heta något, det får mer tyngd än om man bara träffas. Det var inget krav att handarbeta, man kunde komma och bidra till allmän trevnad, men de flesta av oss höll redan på med pyssel i någon form.
  Syjuntan har inget namn, men när jag frågar bestämmer Anna att de numera ska heta Mormorsrutorna.
  De andra håller med om att det lättare blir av att man ses om det finns någon mer orsak än att bara fika. Även om fikat också är en uppskattad del av syjuntan. Bitte har med sig en tårta som hon bakat på kurs, Ann-Catherine har gjort hallongrottor och Anna har köpt bullar eftersom det bakades snus i ugnen.
  – En del män hånar oss, fast på ett vänskapligt sätt. Många kvinnor säger att de skulle vilja virka men har inte tid. För mig är det viktigt att ta mig tid att göra något jag tycker är roligt, säger Anna.

Två forskare i dag har också intresserat sig för syjuntan. Åsa Ståhl och Kristina Lindström från Malmö högskola startade projektet ”Trådar – en mobil syjunta” 2006. Till skillnad från den slutna juntan turnerar ”Trådar” över landet med nya deltagare varje gång. Här går det ut på att brodera sms för hand eller med symaskin som kopplas till mobiltelefon.
  – Vi är intresserade av syjuntan som mötesplats. Deltag­arna pratar om teknikens roll i deras liv, säger Åsa Ståhl.
  – Syjuntan är ett perfekt tillfälle att diskutera vardagliga saker som beskrivs som skvaller och inte så viktigt, säger Kristina Lindström. Man kan prata om att en kompis spammar en med sms, det är ingen lagstiftarfråga men man vill ändå kunna diskutera det.