Kalle jobbar som trottoarpedagog

Klockan är fyra på fredagseftermiddagen när Kalle och kollegan Eva Nygren öppnar upp portarna för kvällens verksamhet. Det är redan svart i det lilla skärgårdssamhället Hamburgsund och det enda som påminner om att vi bara är 100 meter från Västerhavet är måsarnas och trutarnas skrin.

Kalle kommer ursprungligen från Uddevalla, men flyttade till Bohusläns nordligare delar i slutet på 90-talet. Nu bor han i Fjällbacka, några kilometer norr om Hamburgsund. Kalle arbetade tidigare på Electrolux, men slet ut sina knän och går nu på lönebidrag. Efter några år på Gatu- och VA-kontoret fick han år 2002 jobb på fritidsgård.
  – Hade jag vetat att det var så roligt hade jag börjat för länge­sen.
  Någon pedagogisk utbildning har han inte, kallar sig själv ”trottoarpedagog”. Men han har något annat, förmågan att kommunicera med ungdom­arna på deras nivå.
  – Efter en tid känner man ju igen ungarnas sätt att vara, då kan man dra ett tjöt om det är nåt som inte ser ut att funka. Vi kan också gå till skolsköterskan om någon ser ut att må dåligt.
  Mycket av jobbet handlar om att bara vara där. Som en vuxen förebild och som en resurs om någon behöver stöd. Och som toastmackefixare då. En vanlig kväll som denna, då gården är öppen mellan 16 och 23, gör man av med två jättefranskor med mackor. Lite smör, lite ost, lite skinka och så in i grilljärnet. Sex kronor kostar de.
  – Det är självkostnadspris, kommunen ska ju inte gå med plus på vår verksamhet.

”De flesta ungdomarna kommer hit, berättar Kalle. Men aldrig har någon av kommunens politiker besökt gården.

Kalle går bort till biljardbordet – en självklar inrättning på många av Sveriges ungdomsgårdar – snackar lite, och slår några stötar. Det syns att han har talang, han berättar att han under uppväxten i Uddevalla hängde i biljardhallen jämt.
  – Här har jag ju betalt för att förlora… Man spelar inte fullt ut. Men pingis har jag blivit bättre på sen jag började jobba på gården.
  Plötsligt springer kollegan Eva ut, tjänstetelefonen har ringt och hon har fått något allvarligt i blicken. Det visar sig att det är polisen som ringer, de söker efter en kille och undrar om han möjligen finns på gården. Eva vill inte ta samtalet när alla kan höra. Och killen i fråga finns inte där i dag.
  – Men haschrökningen har ökat här i Tanums kommun. Det är oroväckande, säger Eva.
  – Och det finns de som säljer alkohol till ungarna. Får vi höra talas om sånt lämnar vi det till polisen direkt, fyller Kalle i.
  Vi börjar prata lite om Eva och Kalle själva, för det visar sig att de är mer än bara kolleger.
  – Ja, vi träffades här på skolan, berättar Kalle. Nu är vi särbos i Fjällbacka.
  Men hur är det att jobba ihop med sin käresta?
  – Det går bra! Det är lätt att jobba när man känner varandra så pass väl.

Kalle och Eva jobbar ihop. Också privat är de ett par. De träffades på jobbet.

Kommunal presenterade nyligen en rapport om att läget på landets fritidsgårdar är pressat, med större barngrupper och mindre personal. Också i Tanum har man lagt ned gårdar i Grebbestad och Fjällbacka.
  – Det är synd att ungar inte får kosta, säger Eva och Kalle nickar instämmande:
  – Och vad det skulle kosta om vi inte fanns…
  Att behovet finns verkar inte det vara någon tvekan om. En vanlig dag kommer det upp till 50 ungdomar till gården i Hamburgsund.
  – En del pojkar åker ju 2,5 mil från Rabbalshede för att komma hit. På moped.
  För flera av ungdomarna blir Kalle och Eva viktiga personer för lång tid. Personer man kan vända sig till när nåt gått snett.
  – Det har hänt att ungar har ringt mitt i natten, berättar Kalle. Då gör man ju vad man kan för att hjälpa till.