En undersköterska som arbetar med döende får möta mycket ångest men också djupa tankar om livets mening. — Det har fått mig att tänka mycket över vad jag själv tror, säger Rosanna Alex.

Det är mitt på förmiddagen en strålande brittsommardag och utanför Stockholms sjukhem larmar det från byggarbetsplatsen intill. Inne är det tyst och svalt, en doft av nybakat från köket.
I ett av rummen sitter en man i rullstol och blickar tomt mot det öppna fönstrets ljusa rymd. I en besöksstol i hörnet lutar sig en kvinna fram som för att säga något, men munnen är stängd i uppgivenhet.
– Det kan bli för svårt för de anhöriga att tala om döden och de sjuka kan känna att de inte vill belasta sin familj. Vi får ta många av samtalen istället, säger Rosanna Alex.

Många gör nybörjarfelet att försöka ge svar på de svåra frågorna.
– Det magiska är att sitta tyst och lyssna, man behöver inte fylla rummet med prat.
Till Stockholms sjukhem kommer både äldre och yngre  för sin sista tid i livet. Majoriteten är äldre, de unga vill oftast vårdas i hemmet.
Medan de gamla vill berätta sin livshistoria, sörjer de yngre barnen som de aldrig får se växa upp och bli stora. Hur ska de klara sig utan sin mamma eller pappa?
– Vi tar hand om de anhöriga också, säger Rosanna Alex, som tillsammans med en kurator varje vecka träffar unga vuxna mellan 16 och 28 år som mist en förälder.
En dag i veckan i tio veckor får de stöd i en samtalsgrupp.

På en palliativ avdelning blir arbetskamraterna viktiga. Sjuksköterskan Maria Petit (th) är en kollega som betyder mycket för Rosanna Alex.
På en palliativ avdelning blir arbetskamraterna viktiga. Sjuksköterskan Maria Petit (th) är en kollega som betyder mycket för Rosanna Alex. 

Men Rosanna Alex

har även hjälpt vuxna att gå vidare, bland annat genom att ge så kallad taktil massage (mjuk beröring) i hemmet till personer vars nära gått bort.
– En del tror att det hindrar dem från att släppa taget och gå vidare, men så är det inte. Det hjälper dem i stället att avsluta. De kanske har gått hit varje dag och plötsligt är det slut.
Rosanna Alex har arbetat i 16 år med patienter i livets slutskede, så kallad palliativ vård. I början var det skrämmande med döden, och sorgesamt. Men ganska fort kändes det naturligt.
– På film är döden alltid något läskigt. Men jag upplever att när en människa dör, fylls det rummet av något, en slags fridfullhet.

Patienterna vårdas i genomsnitt bara mellan sju och tio dagar. Det kräver att personalen ofta måste ladda om, ta farväl av någon för att sen välkomna en ny igen. Det är viktigt att kunna tillåta sig själv att känna, menar Rosanna Alex.
-Att visa att man är ledsen, att gråta, det är att vara professionell tycker jag. När det inte längre kryper en innanför skinnet så har man blivit för avtrubbad.
En amerikansk författare har skrivit att ett bra sätt att försöka leva lycklig är att läsa minst två böcker varje år skrivna av någon som ligger för döden. För att hålla fast den där känslan av tacksamhet över livet självt. Den tankeställaren får personalen i den palliativa vården ofta.

Cancerläkaren Peter Strang, som arbetar på Stockholms sjukhem, har sagt att han lärt sig leva existentiellt klokare. Förmågan att se små problem för vad de är, som Rosanna Alex uttrycker det.
Relationen med kollegerna på avdelningen är väldigt viktig på en palliativ enhet. När en kompis gick bort fick Rosanna Alex mycket stöd på jobbet. Hon kunde visa sin sorg öppet och dela den.
– Här måste man vara öppen med om man inte mår bra, för jobbet kräver att man är stabil i sig själv. Det är det bästa med att arbeta här, att vi är så nära varandra i teamet. Vi vet mycket personligt om varandra.

De anställda på Stockholms sjukhems palliativa avdelningar behöver aldrig ta ställning till om en livsuppehållande behandling ska avslutas. Patienterna har redan gjort det valet när de kommer.  Ibland diskuterar personalen också frågan om aktiv döds-hjälp.  Men då brukar Rosanna Alex dra sig undan.
– Jag tycker det är en för stor och svår fråga att ta klar ställning till. Men jag vet att många här är starkt emot aktiv dödshjälp. Kanske för att vi ser hur patienterna vacklar mellan att ena dagen vilja dö och nästa dag så starkt vill leva vidare.

Palliativ vård 

Palliativ vård handlar om att lindra smärta i livets slutskede, att ge lindrande behandling när botande åtgärder inte längre är meningsfulla.  Patienterna är både unga och gamla.
Palliativ vård kan ges hemma, på geriatriska kliniker eller inom särskilt boende.

Stockholms sjukhem

Bedriver specialiserad palliativ vård och har cirka 30 platser. 30 personer arbetar där, sex är undersköterskor och resten sjuksköterskor.
Dagtid jobbar tolv personal på 30 patienter, kvällstid sju personal och natt fyra personal. Den genomsnittliga vårdtiden ligger mellan sju och tio dagar, men kan i praktiken vara allt mellan en dag och flera månader beroende på sjukdom.
Stockholms sjukhem bedriver också kvalificerad hemsjukvård för patienter i livets slutskede. Sjukhemmet har även en egen forskningsenhet.
Stockholms sjukhem ägs av en stiftelse och sjukvården är skattefinansierad.

ID: Rosanna Alex

Yrke: Undersköterska.
Ålder: 36 år.
Bor: Stockholm.
Lön: 24 000.
Vägen hit: - Min mamma som arbetat på UD har alltid pratat med mig om svåra upplevelser, om barn och människor som far illa. Först ville jag arbeta med svårt sjuka barn, men så började jag på en palliativ avdelning och jag trivdes jättebra.