De vårdar med kärlek

– Kiitos, säger damen med rollator som får en kram av enhets­chef Erika Lörinczy när hon promenerar förbi i korridoren.
Det betyder tack på finska. På Distansgatan 7 finns åtta avdelningar, varav tre är finskspråk­iga. Stället har fått mycket publicitet för att det inte är något vanligt äldreboende, och nu blir det tv-serie. Framför allt har de ingen vanlig chef. Det tar ett tag för Erika att röra sig från avdelning A till F – alla ska kramas! Att bekräfta personalen på ett formellt sätt skulle ta mycket mer tid, säger hon.

”Management by love” kallar Erika sitt ledarskap. Det går ut på att leda och vårda med kärlek. Både medarbetarna och de äldre behöver bekräftelse, säger hon.
Husets färg är rött. För att rött är kärlek och det är en demensvänlig färg. På avdelning F finns också mycket orange. Person­alen har själva inrett sina respektive avdelningar. Undersköter­skor­na Pirjo Hansson och Chris­tina Sjölin uppskattar friheten de har på jobbet, att de får bestämma mycket själva.
– Jag ber inte om semester, jag tar semester. Men jag ser till att det finns ersättare, säger Chris­tina.
Innan Erika blev chef för sex år sedan var det mer hierarkiskt, säger de. Hon införde en styrgrupp som består av boendets två chefer samt en undersköterska från varje avdelning. De tar alla möjliga beslut gemensamt, till exempel vad de ska lägga pengarna på. Senast bestämde de att det blir för dyrt att köpa nya mattor till köken. Mattorna är slitna men pengarna behövs till annat.

Undersköterskorna på avdelning F har aldrig hört Erika säga ”nej, det blir för dyrt”. De får veta vart pengarna går och varför det ibland sparas.
– Det finns pengar, säger Erika som menar att allt handlar om kreativa lösningar.
Varje år åker personalen ut­om­lands. Un­der­sköterskorna be­talar genom att jobba extra om någon är sjuk. Styr­gruppen har enats om det och om man inte vill resa så slipper man extra arbets­pass.
Om en brödrost går sönder åker undersköterskorna själva och köper en ny. Helst åker de med sin egen buss och tar med sig sina pensionärer så att de får en utflykt på köpet. Med bussen åker de till Liseberg, Ullared eller bara för att vårdtagaren Kurt ska få tippa.
Utanför varje vårdtagares dörr sitter ett fotografi av personen som ung. Korri­dorerna är inte vita och tomma utan målade i starka färger och smyckade med vackra möbler i trä. Kontors­stolar och vita bord lyser med sin frånvaro.
– Det är viktigt att känna sig hemma i och med att man är så mycket på sin arbetsplats, säger Pirjo.

De senaste månaderna har demensboendet haft ett tv-team på plats. Tanken med programmet är att skildra äldreomsorgen positivt. Personalen har biroller. Mot slutet var det lite jobbigt, tycker de, med ändrade planer och sladdar överallt.
– Men de gamla tyckte att det var jätteroligt, säger Pirjo. Det ska bli spännande att se hur vi skildras när de har klippt ihop det.
Det är fre­dags­eftermid­dag och alla samlas i köket på avdelning F. Vård­tagaren Mar­git skalar potatis till gratängen de ska få till kvälls­mat. Kurt ställer sig framför mig och sjunger ”Le­ende guldbruna ögon” och ger mig en kram. Tanterna som dricker kaffe och äter muffins vid bordet skrattar åt honom. Erika kommer in för att säga hejdå och det blir dagens sista kramkalas. I början tyckte Chris­tina och Pirjo att kramarna var sådär, men nu när de är vana blir de glada av dem.
Är kärleken äkta då?
– Ja, den är äkta, säger Pirjo. Det går inte att låtsas i så många år. Vi är hennes familj.

Fotnot: Tv-serien sänds troligtvis till hösten, enligt TV4.