Göran vill inte ge upp

En och annan tidning har skrivit om Göran Wallin, då som en riktig solskenshistoria. Om hur han som tjugoåring kraschade med en bil och nästan dog. Han fick armarna krossade, låg medvetslös i 18 dygn, fick hjärnskador, blev halvdöv. Fick lära sig allt från början, gå, tala, läsa, skriva.
Historien fortsätter med att han började löpträna, gifte sig, fick två barn och jobb. Den skulle kunna sluta där, i flödande solsken.
Men det är inte alltid sol. Och det är inte sol utan gråväder den här dagen när vi kommer till Fleninge kyrka utanför Helsingborg. Här på kyrkogården skyfflade han jord, klippte buskar och höll fint från februari till december.
– Den här delen brukade jag sköta om, säger Göran och visar med handen över en del av kyrkogården.
Sen tog det slut, kyrkan hade inte råd att ha honom kvar, och nu är han arbetslös. Han blir sorgsen av att vara tillbaka som besökare i lågskor. Han trivdes här och hade så gärna fortsatt.

Fleninge kyrka har en dålig dag idag. Dim­man hänger tung i trädtopparna och snösjoken har börjat gråna på gravarna. Det vita 1300-talstornet är dolt bakom plast och byggställningar, en ful liten hiss pilar upp och ner.
Men i vår blir det fint: Då lyser kyrkans nya koppartak, och den välskötta kyrkogården ligger som en trygg ö innanför den åldrade stenmuren. Runtomkring böljar gröna fält.
Och det är kanske så Göran gör för att orka kämpa vidare. Han väljer att inte se det fula som är. Han väljer att se det vackra som kommer.
För i vår kommer två fantastiska saker att hända: Han ska springa Stockholm Mara­thon igen, det var tio år sen sist! Och han blir klar med sin utbildning! När han avslutat utbildningen i handikappvetenskap kan han på allvar söka sina drömjobb. Han vill ha ett jobb där han hjälper folk med funktionshinder att få ett bra liv.
För han om någon vet att det inte är lätt att leva med funktionsnedsättningar.
– Man får springa hela tiden mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården. Att systemet är sånt tycker jag är fel. Att de inte ser mig som individ, säger Göran Wallin.
Och om det känns tungt för Göran Wallin, mannen som snörde på sig springskorna i rullstolen och satte iväg så fort han bara fick, hur ska det då inte kännas för andra, som inte har samma kraft?
Vi har lämnat Fleninge kyrka och åkt till Campus i Helsingborg, som tillhör Lunds universitet. Det är nu en viktig plats i Görans liv, han sitter ofta där när han pluggar. Här rör sig små och stora grupper av unga, överallt hörs engagerade samtal på flera olika språk. Göran trivs i miljön. Han är 45 år, men på ett sätt är han också 25 – han fick ju börja om livet helt när han var 20.

Göran Wallin tränar inför Stockholm Marathon i maj. Den här bilden togs 2009 för ett reportage i löpartidningen Runners World.
Foto:?James Holm

Vid ett bord inne på biblioteket tar han fram en pappersbunt. Den är tjock, ändå är allt från det senaste året.
Så här var det: För ett år sedan hade Göran just blivit arbetslös, precis som nu. Han hade precis fått beslut från Kommunals a-kassa att han fick fortsätta sina studier på deltid med a-kassa – fast han måste förstås söka jobb också. Och så fick han det här jobbet på kyrkogården, ett tillfälligt jobb med lönebidrag, så att arbetsgivaren bara betalade en mindre del av lönen.
Nu lägger han papper efter papper på bordet. Läkarintyg, beslut om lönebidrag, beslut om ditten och datten från olika myndigheter. Alla dessa papper, alla möten och alla beslut.
Och idag är han ändå på samma fläck som för ett år sedan. Arbetslös. Väntar på besked om han får studera med a-kassa.
Göran Wallin står med ena benet i Åtgärdsland och det andra på den vanliga arbetsmarknaden. Han visar sitt CV: sedan 2003 har han haft 9 olika jobb, bland annat som personlig assistent, vårdare och vaktmästare. Han pekar längs listan:
– Lönebidrag, riktigt jobb, lönebidrag, riktigt jobb, riktigt jobb, lönebidrag…
Ungefär varannan gång anses han en fullvärdig arbetstagare, och varannan gång inte. Enligt läkarintyget är problemen hörselskadan och hjärnskadan som gör att han ibland har svårt att hitta rätt ord. Det senare märker jag inget av vid vårt samtal.
Men dessa små funktionsnedsättningar räcker för att han ska hamna långt bak i kön till de riktiga jobben.

Det finns en fråga som journalister så gärna ställer till folk som har fått sitt liv omskakat. Den lyder ”När du var barn, hur drömde du då att ditt liv skulle bli?” Jag har strukit den frågan, för Göran minns inte sin barndom, minns inte några drömmar.
Det han vet om de första 20 åren har han fått höra av andra. Av sina föräldrar, av flick­vännen Cecilia, som nu är hans fru. Han fick höra att han hade spelat fotboll och ishockey. ”Då är jag säkert stark”, tänkte Göran.
Och han har fått höra att han var något av en rebell, en som gick sin egen väg. Han blev nog lite tystare och osäkrare efter olyckan. Av att få höra saker som ”det är ingen som vill jobba med handikappade”.
Men nu har han kommit in i en ny fas i livet där han vill rikta sig mer utåt, vågar berätta om sig själv och vill hjälpa andra. Han har börjat hålla föreläsningar om sin rehabilitering och sitt nya liv. Och han säger ifrån när det går för långt, när det känns som att samhället lägger krokben så fort han rest sig. Som att han nu plötsligt inte får sin hörapparat betald längre. Varför? Nya regler. Döv på bara ena örat är inte längre skäl nog. Men han tar strid mot beslutet.
– Jag ska inte vara så tyst längre, säger Göran och ser på mig med fast blick över glasögonkanten.