Ånges eldsjäl fixar jobb åt sjukskrivna

– Kolla här ska jag visa dig, men du kommer inte tycka jag är riktigt klok.
Maine Pers­son plirar mot mig över glas­ögonkanten och böjer sig över datorn i personalrummet på Furuback­ens sjukhem. Hennes mejlbox är översvämmad.  
– Jag slänger inget för det kan vara bra att ha. Den här till exempel, säger hon, och klickar på ett mejl från förra våren.
Det är från en läkare som Maine kontaktat för att läkar­intyget dröjt så länge till en anställd.
– Läkaren sa att hon inte dykt upp på det bokade besöket, men jag kollade och det fanns ingen kallelse så jag såg till att hon fick en tid.

Maine Persson var vårdbiträde en gång i tiden, men fick cancer. Hon tvingades sluta gå natt och utbildade sig till undersköterska. På dagskiftet såg hon hur många kollegor blev sjukskrivna.
– Jag kände att jag måste läsa. Jag tog 120 poäng rehabiliteringsvetenskap och när jag var klar skrev jag ett brev till politikerna.
Idag är hon kommunens rehab­iliteringssamordnare, en tjänst som till slut skapade sig själv. Sju år senare har sjukfrånvaron i Ånge sänkts från 10,7 procent till 4,6.
Det är torsdag förmiddag i tät­orten Fränsta i Ånge kommun. Det ligger ett mjölkigt frostdis över samhället, men inne på sjukhemmet är det varmt och julpyntat. Vi är här för att träffa Viveka Carlsson Melin, en av alla sjukskrivna i Ånge som med stöd från kommunen nu är tillbaka i arbetslivet. Men vi hinner inte mer än genom dörren så kommer andra undersköterskor fram och vill prata.
– Det är klart man känner alla efter så många år på en liten ort. Men det kan vara jobbigt också, säger Maine.
Hon sänker rösten.
– Du vet dom ringer hem på helgerna också.
Säger undersköterskan som blivit morsa åt en hel kommun.

När Ånge 2003 började granska sjukfrånvaron blev man chockad över hur många långtidssjukskrivna som glömts bort. Ansvarig politiker var social­demokraten Stiven Wiklund, (S), och han minns motståndet när arbetsgivaren plötsligt visade intresse. Skulle man jaga sjuka nu?
– Men vi ville ju synliggöra de här människorna. Vi fick upp alla på bordet och Maine skapade väldigt bra kontakter med Försäkringskassan och vårdsidan.
En del behövde enklare stöd och hjälp med rätt rehabilitering. Andra har Maine Persson handgripligen tagit med sig i bilen och kört till Försäkringskassan eller vårdcentralen.
– Vi sa till vårdcentralerna att ni kan inte fortsätta sjukskriva så här. Och visade vilka arbetsupp­gifter vi kunde erbjuda i stället som personen borde klara.

Ibland har hon ordnat rehabmöte hemma hos den sjukskrivna tillsammans med Försäkrings­kassan.
– Då har jag med fikabröd
ibland, det brukar lätta upp.  
Många av de långtidssjukskrivna har blivit omplacerade, men de flesta är tillbaka på sin arbetsplats. En hel del fick halv eller hel förtidspension och en grupp har sagts upp, enligt kommunen flera som vägrade att överhuvudtaget besöka jobbet. Det finns säkert besvikna sjuka även i Ånge. Men på Kommunal har man bara beröm att ge.
– Det är ju en utflyttningskommun, men de har gjort så gott de kan och försökt ordna andra jobb inom kommunen, säger Annika Mattsson, tidigare sektionsordförande.

Men Ånge ställer också krav. Här har man inte brytt sig om regeringens nya påfund rehab­iliteringskedjan. Man har sina egna tidsgränser, fler och tidigare. Ångemodellen kräver att arbetsgivaren har stenkoll på varje individ. Kanske lite väl närgånget
ibland. En anställd med korttidsfrånvaro mer än 6 gånger per år blir föremål för en rehabiliteringsutredning.
– Ofta är det en skilsmässa, men ibland hittar vi inget. Då erbjuder vi en hälsoprofil och då upptäcks ofta diabetes eller övervikt, säger Maine Persson.
Och facket är alltid med, poängterar Annika Mattson på Kommunal.
– Det kan ju alltid bli en förhandling, det sker inte bakom ryggen på oss.

Idag får kommunerna inte längre skapa anpassade tjänster till sina utslitna och sjuka. Men det går att arbeta så nu också, hävdar Maine Persson. Och ingen ska behöva hamna i kläm av de nya hårdare sjukreglerna om arbetsgivaren tar sitt ansvar.
– Vi följer bara arbetsmiljölagen, lagen om allmän försäkring och lagen om sjuklön, säger hon och slår pekfingret i bordet för varje lag.
Och i kommunledningen har man egentligen bara en oro.
– Det gäller att hon inte bränner ut sig. Jag har ju tänkt det, vad händer om Maine blir sjuk, säger Stiven Wiklund med en lätt suck.