”Kalla mig för sopgubbe!”

10.12 I backarna tar Karin hjälp av en kärra.

Väckarklockan ringde kvart över fyra i morse. På det sättet hinner Karin gå ut med sina tre hundar före jobbet.
Men nu sitter hon här, bakom ratten på den röda Mercedes-sopbilen. Det är måndagmorgon på Hönö i Göteborgs skärgård och en ny arbetsvecka ska börja. Efter att ha tankat sopbilen styr Karin över bron till Öckerö och sen till Hälsö, härifrån går färjan till den lilla ön Knippla. Vid färjeläget tömmer hon dagens första sopsäck. Med ett vant grepp lyfter hon av soptunnans frontvägg, hakar loss säcken och lastar över den på skopan längst bak på sopbilen. Med ett tryck på fjärrkontrollen slungas sedan säcken upp på lasset.
På färjan över berättar Karin om hur det kom sig att hon blev sopgubbe.
– Jag började som sommarjobbare, hade jobbat på båt innan. När jag gick iland tog jag lastbilskörkort. Fick körkortet på fredagen, på måndagen började jag här. Det var 2001. En del tycker nästan synd om mig. Typ att jag inte kan få några andra jobb. Men jag vill jobba med det här! Jag trivs med arbetstider, jobbarkompisar och att jobba härute. Och så är det skönt att sluta tre.

10.49 Vid tippen, ett stenkast från havsbandet.

Väl över på Knippla börjar det hårda jobbet. In och ut ur bilen, säck efter säck lyfts ur sin tunna. Under dagen kommer Karin lyfta 200 säckar sopor, med en maxvikt på 15 kilo – som många dessutom överskrider – blir det tre ton på en dag.
Får du inte ont i ryggen efter en arbetsdag?
– Ibland. Jag har skolios, sned rygg, från början, så det är inte så stor skillnad om jag jobbar eller inte, säger Karin.
Och så skrattar hon. Skrattar gör hon mycket den här dagen, men är samtidigt allvarlig när hon säger att man inte kan hålla på med det här jobbet tills man är 65.
– Det klarar inte ryggen.
I förarhytten har hon en personvåg som hon hittat på tippen. Med den väger hon ibland sopsäckar som hon märker är alldeles för tunga. Den här dagen använder hon bara vågen en gång, men då väger säcken också 30 kilo, alltså dubbelt så mycket som det tillåtna.
– Jag tror inte folk tänker på att människor måste lyfta det. De tror att soporna bara försvinner. Barnfamiljer som slänger blöjor har de tyngsta säckarna, pensionärer slänger ingenting.

När alla hushållens sopor på ön Knippla är tömda tar Karin färjan tillbaka till Hälsö. Nu väntar Djävulsbacken, som hon kallar den för att den är den brantaste backen. Egentligen heter den Loggvägen. Högst upp på Djävulsbacken bor kristdemokraten Matz Torgeby, som är ordförande för Öckerö kommuns samhällsbyggnadsnämnd. Han sticker ut huvudet ur bilrutan och säger om Karin:
– Hon är jättebra, hon är en resurs!
Efter att ha tömt dagens första lass på tippen väntar en runda på Hönö och Öckerö innan det vid elvatiden är dags för lunch. Då tar Karin sopbilen hem till huset på Hönös sydsida. Och får chansen att berätta om sina andra intressen. Om hur hon gör egna smycken med silver- och koppartråd, och om tatueringarna. Hon har till och med tatuerat sig själv på vänsterarmen.
– Jag vill prova så mycket som möjligt. Egentligen skulle jag vilja kunna försörja mig helt på smyckena nån gång.
Men nu väntar en eftermiddag med sopor.

Vid ett tillfälle flyger några oknutna soppåsar ur säcken och landar på gatan. Men det är bara ett bregottpaket och ett salladshuvud.
– Det värsta är oknutna badrumspåsar. Det är inte så kul att plocka upp tops och trosskydd… Annars luktar rutten fisk och bajsblöjor värst. Vuxenblöjor är en lukt jag aldrig vänjer mig vid.
Framåt halv tre är hon tillbaka vid tippen som ligger precis vid havet. Karin tittar ut och säger:
– Det är en väldigt vacker kom­mun att ha ett skitjobb i!