Sorgen förde dem samman

Cina Blidmos man dog under ett spinningpass när Cina var gympaledare i salen intill.
Sofia Pelcs man dog av cancer när Sofia var gravid och deras dotter Gila var mindre än fyra år.
Roger och Stoffe är två personer som är närvarande när vi pratar, men som inte finns i livet längre.

Cina och Sofia har lärt sig mycket under de dryga tre år som gått sen de dog. Till exempel att många är dåliga på att hantera sorg. Sörjande lämnas ofta ensamma i livets värsta situation.  Det gäller både från samhällets och sjukvårdens sida och att många vänner inte vet hur de ska bete sig, och därför håller sig undan.
– Jag skulle vilja göra en musikgala i Globen för att samla in pengar till föreningar och andra som jobbar med sorg. Man samlar in pengar för att bota sjukdomar, men när det inte går att bota, när någon dör – då finns inte mycket, säger Cina Blidmo.
Cina och Sofia gör något konkret av sina erfarenheter. De startade tillsammans en anhöriggrupp i Upplands Väsby, där de bor, de har fått föreläsa för sjukvårdspersonal på ett sjukhus och de har många synpunkter på hur det borde vara när någon dör. Det gäller särskilt när någon dör oväntat och alldeles för tidigt.
Ett av deras förslag är att det ska finnas särskilda sorgerum på sjukhus dit de som drabbas kan gå. Där ska finnas någon att prata med som vet mycket om död och sorg, där ska finnas böcker och information om anhörigföreningar man kan ta kontakt med och där ska finnas rum där man i lugn och ro kan ta avsked av den som dött.

Cina Blidmo är övertygad om att hon skulle ha klarat sorgen bättre om det hade funnits när hennes man Roger fick en hjärtinfarkt där i träningshallen. Allt gick så fort då och Cina var helt oförberedd. Helt plötsligt stod hon där på sjukhuset i sina träningskläder med Rogers kläder i en påse. Det var bara att åka hem till det tomma radhuset.
– Det känns som om jag övergav Roger där på sjukhuset.  Jag hade behövt åka hem, byta om och komma tillbaka och ta ett riktigt farväl. Kanske ta med något personligt till Roger, säger hon.
– Man dör bara en gång. Ett avsked kan inte göras om, säger hon.

Cina har sett till att få hjälp. Hon har till exempel gått hos en sorgeterapeut, vilket kostat mycket pengar.
– Jag har råd med det, men det har inte alla. Sådant borde vara billigt eller gratis, tycker hon.
Cina och Roger Blidmo hade levt tillsammans i 37 år, de arbetade tillsammans i det egna företaget, de hade tre vuxna barn och de gjorde det mesta ihop. För Cina kändes det som om hälften av henne var borta.
– Det är lätt att tro att man håller på att bli tokig, säger hon.
Därför är det viktigt att prata med andra som har liknande erfarenheter. Cina engagerade sig i anhörigföreningar och när hon träffade sitt gamla dagisbarn Sofia Pelc upptäckte hon att de hade massor att prata om. Sofias man hade avlidit ett halvår tidigare i cancer.
När Sofias man Stoffe, eller Jean-Christophe som han egentligen heter, dog var dottern Gila tre år och nio månader. Och Sofia var gravid med Emla, ett namn som Stoffe hade valt. Namnet betyder smärtlindring – kanske var Emla Stoffes, Sofias och Gilas smärtlindring.
Sofias berättelse handlar om en tarmsjukdom som bara blev värre, om en cancersjukdom som spreds i Stoffes kropp utan att de visste om det. Och när de väl fick veta så var Stoffe mycket sjuk, men hoppet fanns ändå kvar.
De hade planerat att gifta sig onsdagen den 13 december på Danderyds sjukhus där Stoffe då var patient.
Fredagen innan kom Sofia till sjukhuset och såg att Stoffe blivit sämre. Läkaren berättade att cancern spridit sig till lungor och lever och att det inte fanns något att göra.
Sofia berättar vad läkaren sa när de pratade om bröllopet som skulle ske fem dagar senare: ”Om jag vore er skulle jag inte vänta så länge”. Det gick inte att vänta fem dagar. Intervjun stannar upp. Tanken är nästan outhärdlig, även så här flera år senare.
Det blev ett snabbt arrangerat bröllop redan dagen efter på intensiven.
Tre dagar senare dog Jean-Christophe Pelc.

Sofia Pelc har ändrat yrkesinriktning på grund av det som hände. Då jobbade hon som frisör, nu arbetar hon som undersköterska på BB Stockholm, den privata förlossningskliniken på Danderyds sjukhus.
Nu jobbar hon med livet – med de nya människor som föds där varje dag, på sjukhuset där Stoffe dog.
Idag är det fredagseftermiddag. Sofia, Gila, Emla och Cina träffas vid sina mäns gravar såsom de gör ibland. Sofia ser Cina som sin bonusmamma. Cina passar flickorna ibland.
– Vi kan prata om allt, säger de.

Och så detta med sorgens erfarenhet. Sofia är mer nöjd med det avsked hon tog. Kanske beror det på att det inte var lika hastigt och oväntat som i Cinas fall. Kanske beror det på att Sofias mamma övertalade henne att ta avsked av Stoffe efter att han lagts i kistan.
– Jag är tacksam för det. Jag tog ett ordentligt farväl, det gjorde inte Cina, säger Sofia.