Varför lägga ansvar på mobboffren?
Jag har läst flera av era svar på frågor om mobbning på jobbet. Ni svarar ofta att situationen är sorglig, men att det är bättre att fly än illa fäkta och att man inte bör vara ledsen utan i stället göra något åt sin situation. Då känns det nästan som om ni lägger över skulden på den utsatta. Ni är ivriga att tala om att mobbning är ett resultat av brister i ledningen, men ni vill sällan erkänna att enskilda personer uppför sig illa. Varför är det alltid någon annans fel att en individ är elak? Borde det inte vara fackets och inte arbetsgivarens ansvar att hålla ordning i de egna leden? Det är inte alltid chefen som har talat om för arbetaren att han eller hon ska visa sämre respekt mot dem som sticker ut.
Förvånad
SVAR: Dina frågor är motiverade och kräver egentligen så långa svar att det inte finns plats här. Men vissa juridiska spelregler kanske kan förklara varför vi ibland uppmanar till att noga tänka över om man ska fly eller fäkta.
– Rätten att få vara den man är är grundlagsskyddad och får inte angripas. Det gäller även i arbetslivet. Men man måste förstås rätta sig efter lagar och regler.
– Var och en är skyldig att uppträda med respekt för alla på arbetsplatsen och rätta sig efter lagstiftning och interna regler. Annars kan man få en varning och/eller bli av med jobbet. Att uppföra sig illa mot någon är att bryta mot anställningskontrakt och arbetsmiljöregler och kan betecknas som tjänstefel.
– På jobbet ska alla skyddas från fysiska och psykiska skaderisker. Lagen förbjuder mobbning oavsett orsaker och om någon larmar ska chefen omedelbart bryta det farliga läget. Han/hon ska göra helt klart att mobbning är förbjudet, hjälpa den mobbade till en ofarlig arbetssituation och åtgärda arbetsorganisationen.
– Fackets uppgift är att företräda varje medlem i förhållande till arbetsgivaren. Då kan det vara svårt att ”hålla ordning i de egna leden”. Fackliga representanter kan inte bestämma över medlemmarna, men kanske inspirera till att avstå från elakheter.
– Frågorna hit är ofta knapphändiga. För oss gäller det att försöka förstå var nånstans i det utdragna mobbningsförloppet frågeställaren befinner sig (farlighetsgraden) och vad denna själv kan göra (tala ut, kontakta skyddsombudet etcetera) åt situationen. Att själv stoppa en mobbning är nästan omöjligt. Om mobbningen är långvarig och chefen inte tar sitt ansvar måste alltså den drabbade inse hälsoriskerna och själv bedöma om hon/han är stark nog att fortsätta fäkta för sin rätt eller bara tyst stå ut. Eller besluta sig för att fly till en bättre arbetsplats. De flesta som fått möjlighet till nytt jobb har sluppit fortsatt mobbning och funnit ny självkänsla och trivsel.
