Joker – en terrier med näsa för vård

Mia Boivie är den första i Sverige som har fått den tjänsten. Men det är inte bara Mia som är pionjär, hennes sjuåriga boxer Bosse är Sveriges första diplomerade vårdhund.
Den här morgonen arbetar Bosse och Mias bostonterrier Joker. Båda hundarna vet att när vårdhundsvästen tas på då är de i tjänst på Årstagårdens äldreboende i Uppsala.
– Som dement förlorar man möjligheten att vara sig själv. Det är svårt att uttrycka sig, men med hundarnas hjälp så skapas både träning och livsglädje i nuet, säger Karin Udénius som är utvecklingsansvarig på Årstagården och det var hon som kom på idén att skaffa vårdhundar.
– Jag samarbetar med både läkare, sjuksköterskor och arbetsterapeut när det gäller vilka insatser mina hundar ska göra, säger Mia Boivie. Det kan handla om övningar för att träna minnet och kommunikation, grov- och finmotorik och rörelser. Genom att kasta bollar i en korg som sedan hunden hämtar tränas greppförmåga, precision. För nedstämda och deprimerade ökar hundmötet det sociala engagemanget och det bästa av allt är att det finns hundträning för alla slags problem.

Vårdhunden och bostonterriern Joker.

Mia Boivie, vårdhundförare.

När Mia kommer gående i korridoren med Bosse så vill alla gamla klappa och hälsa på hunden. Hunden vet att så ska det vara – han glömmer ingen. Alla blir sedda och bekräftade.
Mia och Bosse är på väg till Dora Andersson, som ska få träning genom att kasta mjuka bollar som Bosse sedan plockar upp.
– Vad du är mjuk och go, säger hon medan hon stryker Bosse över hjässan. Dora kastar iväg bollarna och hon skrattar gott varje gång hon lyckas få bollarna att fastna på den mjuka färg­glada mattan. Varje boll plockar Bosse upp och får en klapp som belöning.
Träningen avslutas med att Dora gömmer hundgodis, som Bosse snart letar upp.
– Att borsta och kamma hunden är också en bra övning för motoriken. Våra boende uppfattar inte det här som träning utan ser det som ett trevligt möte med en hund de känner. De får göra något meningsfullt utan att behöva känna krav på att lyckas. Varje avdelning får besök varje vecka och jag tränar både enskilda patienter och i grupp, berättar Mia.
Genom samtal hur övningen ska gå till så tränas både minne och språket. Olika sätt prövas och det stärker också förmågan till att lösa problem. Här finns ingen stress eller krav på prestation. Övningarna, som är väl genomtänkta, leks fram av Mia och Bosse.

Den lilla charmiga bostonterriern Joker väcker många varma känslor och glädje när han kommer in och väcker Barbro Söderlind, som tagit sig en förmiddagslur.
– Nej, vad roligt att du kommer du din lilla rackare, säger Barbro, som då minns sin lapphund Milka.

Hur gammal var du då när du hade lapphunden frågar Mia och så är vandringen i gång på minnets vägar. Joker och Mia har öppnat upp och samtalet varar till lunch.
– För mig som undersköterska har det här sättet att arbeta många positiva effekter. Dels får jag jobba med mina hundar och får användning av min utbildning som vårdhundinstruktör. Men det viktigaste är de positiva effekterna i rehabiliteringen. Jag ser hur de gamlas förmågor väcks till liv eller hur hunden kan lugna oroliga, stressade patienter. Sedan är det mycket stimulerande att så nära jobba med andra yrkesgrupper, tillsammans försöker vi lösa de problem som dyker upp med hjälp av vårdhundarna.