”Vi blir överkörda av vårt eget förbund”

Det här är en historia om hur det är att arbeta fackligt i en liten kommun i fjällvärlden några mil söder om polcirkeln, där alla känner alla och många är släkt med varandra.
Arjeplog har drygt 3 000 invånare. Nästan lika många, ett par tusen personer, åker dit varje år från Europas bilindustri för att testa nya bilmodeller och däck i det tuffa vinterklimatet.
Elaine är sedan några år gift med en av de tyskar som kom till Arjeplog för att testa bilar där. Hon och Pernilla Lestander (de är inte släkt) sitter båda i sektionsstyrelsen för Kommunal. Och de har båda en dubbelkusin som chef i kommunen.
– Dubbelkusin är de vars pappor är bröder och mammor är systrar. Det är vanligt här. Ofta fanns det bara en bil när de var ute och friade i byarna förr, säger Pernilla med glimten i ögat.
Varken hon eller Elaine ser några fördelar med att ha en släkting som chef och facklig motpart. Snarare är det en belastning, därför att cheferna ska visa att de inte särbehandlar någon på grund av släktskapet.

Elaine och de andra i styrelsen känner sig väldigt utsatta i rollen som fackliga företrädare.
– Blir det bråk med arbetsgivaren är det lätt att det snackas skit om oss i Kommunal. Det kan vi märka av på blickarna när vi går till Konsum för att handla. Vi är ständigt påpassade av både vänner och fiender, säger Elaine.

För sex år sedan, när Elaine var nyvald som ordförande i sektionen, hade jag kontakt med henne första gången.
Då berättade hon att läget var jobbigt. Elaine hade tagit över som ordförande för en i stort sett vilande sektion. I kommunen var det kris med hög arbetslöshet och många sjukskrivna. Kommunens ansträngda ekonomi tvingade fram besparingar.
Hon beskrev hur dåligt medlemmarna mådde på grund av okänsliga chefer, nedskärningar, omorganisationer och rädslan för att bli av med jobbet.
Tystnaden från de milsvida fjällen runt omkring bredde ut sig också på arbetsplatserna.
Elaine sa bestämt nej till att jag skulle besöka sektionen för att skriva om deras svårigheter.
– Det är som att gå på ägg. Kommer du hit och skriver om oss blir det bara värre, sa hon då.
Nu, sex år senare, är hon mer erfaren som ordförande. Hon hälsar mig välkommen att göra ett reportage om henne och sek-tionen med omkring 270 medlemmar. När jag påminner henne om vad hon sa för sex år sedan skrattar hon lite bittert.
– Den bild jag gav då gäller nu också, skillnaden är att det i dag är ännu värre, säger Elaine.

Elaine Lestander Schneider kandiderar i höstens kommunalval för socialdemokraterna. -Jag hoppas kunna bidra med lite fackligt perspektiv, säger hon.

Tystnaden finns kvar, även bland fackliga företrädare av rädsla för att råka illa ut på jobbet.
– Jo, nog är det så, konstaterar hon.
Elaine beskriver hur kommunen ständigt bryter mot med-
bestämmandelagen när det gäller information och förhandling innan beslut, skapar oreda när det gäller företrädesrätt enligt lagen om anställningsskydd, inte följer avtal när det gäller ersättningar och försämrar arbetsvillkoren för medlemmarna.
Hon säger att hon har förbjudits av sin chef att arbeta fackligt på schemalagd arbetstid, att socialchefen har försökt få personal på ett äldreboende att skriva brev där de anklagar Elaine för att trakassera dem, och att han har försökt få henne avsatt genom att försöka övertala en annan i sektionen att ställa upp som hennes motkandidat.
Enligt Elaine är detta före-
ningsrättskränkning. Hon är besviken över att Kommunals avdelning inte har agerat till hennes försvar.
– Tvärtom försöker avdelningen sätta munkavle på oss för att vi inte ska berätta hur det är.

Kommunals sektion i Arjeplog känner sig överkörd för att avdelningen inte tillräckligt hårt har drivit sektionens krav om att ändra felaktiga beslut eller dåliga förslag i kommunen.
– Avdelningen har i stället  daltat med framför allt socialchefen. Han har ständigt fått en chans till att bättra sig utan att skadestånd har kommit på tal. Han och avdelningens ombudsman gör ibland upp direkt på telefon över våra huvuden, utan att vi får veta det innan det är för sent, säger Elaine.
Hon upplever att varken cheferna i kommunen eller avdelningen tar sektionen på allvar.
– När vi gör fel står Kommunal på arbetsgivarens sida mot oss. Därför har det gått så långt att vi är mer rädda för Kommunal än för arbetsgivaren, fortsätter Elaine.

Elaine sitter vid sitt skrivbord på Kommunals sektion, vägg i vägg med den socialdemokratiska arbetarekommunens lokaler. Det är Socialdemokraterna som styr i Arjeplog.
– Facklig-politisk samverkan vet de inte vad det är, säger hon.
Elaine berättar hur medlemmar kritiskt frågar varför de ska betala medlemsavgift när facket inte ryter till mot de missförhållanden som finns på arbetsplatser i kommunen.
– Jag kan bara hänvisa till avdelningen som inte ger oss den möjligheten.
Hon är noga med att påpeka att inte alla chefer är dåliga.
Kritiken gäller i första hand de högre cheferna i kommunen, framför allt socialchefen.
– Vi har flera bra verksamhetschefer. Den bästa är Monica Westin, föreståndare för ålderdomshemmet Vaukagården.
Monica Westin blir rörd över berömmet. Hon har tidigare arbetat fackligt i kommunen för kommunaltjänstemännen, SKTF.
– Det är viktigt för mig att ha bra samarbete med facken. Inte minst på grund av min egen fackliga erfarenhet av chefskulturen i kommunen, säger Monica Westin.

Normalt är det sektionen som sköter kontakterna med arbetsgivaren. Blir det oenighet kallas en ombudsman in från avdelningen, Kommunal Norrbotten. Det är oftast Barbro Öberg som får göra resan från avdelningens lokaler i Luleå, 25 mil bort, för att försöka lösa tvisten.
Hon håller med om att det är en speciell chefskultur i Arjeplog.
– Normalt försöker arbetsgivare och sektion att enas. Men i Arjeplog har jag minst 25 tvisteförhandlingar per år. Det ska jämföras med Landstinget i Norrbotten där vi har tio tvisteförhandlingar per år eller Piteå där vi har omkring sex årliga tvisteförhandlingar, säger Bar-bro Öberg.
Hon kan inte förstå, men tycker att det är allvarligt, om sektionsstyrelsen är mer rädd för Kommunal än för arbetsgivaren.

Barbro Öberg känner inte igen sig i kritiken från sektionen att den är överkörd i förhandlingsfrågor eller att den anses vara en besvärlig bråkmakare i avdelningen.
– Det har jag inte hört. Samtidigt måste sektionen förstå att det inte alltid går att få precis som man vill i en förhandling, säger hon.
Frågan om föreningsrättskränkning mot Elaine tycker hon inte det har gått att driva därför att sådana trakasserier är svåra att bevisa.

En av de kritiserade cheferna, socialchefen Bengt Isaksson, håller med om att det har varit ett dåligt klimat mellan honom och sektionen.
– Det beror inte bara på mig. Jag har känt mig trakasserad av sektionen som var emot att jag fick jobbet. Vi har nu försökt lägga gamla oförätter bakom oss för att samarbeta. Jag tycker att det har blivit bättre, säger han.
Bengt Isaksson förnekar att han har ägnat sig åt föreningsrättskränkning genom att försöka få Elaine avsatt eller att han påstått att hon trakasserar kommunens anställda.

Britta Flinkfeldt Jansson har varit kommunalråd sedan i augusti förra året. Hon tycker inte att hon kan kommentera hur det var med det fackliga klimatet i kommunen innan dess.
– Inte har jag märkt av någon chefskultur här som är emot samarbete med facken. Jag har för ett par veckor sedan framfört till de fackliga organisationerna att vi borde ha ett samarbetsavtal mellan oss, säger hon.
Sektionens styrelse sätter sitt hopp till att det inom kort börjar en ny personalchef och en ny socialchef i kommunen.
– Nyligen började en ny skolchef som genast förklarade att hon ville ha ett bra samarbete med de fackliga organisationerna. Jag höll på att ramla av stolen. Detta har ingen av de höga cheferna i kommunen sagt tidigare, säger Elaine.

Hon arbetade tidigare fackligt i gruvan och tycker att det var en enorm skillnad jämfört med hur det är att arbeta fackligt i kommunen.
– I gruvan behandlas facket med respekt. Så är det inte i kommunen, säger hon.
Ove Burman som sitter i sektionens styrelse är också före detta gruvarbetare. Han säger att om cheferna i gruvan hade uppträtt som de gör i kommunen hade det blivit strejk.
– Ett par dagar. Sedan hade de lärt sig. Jag önskar att Kommunal vågar vara lika tuffa, säger han.