I tårarnas flodfåra,
där ingen ro råder,
rivs min själ sönder.
Frustrationen bränner,
fräter som havets salt.

Blytyngden i mitt sinne
förtär min existens.
Orkar inte lyfta blicken,
mot horisonten.
Där smärtar det,
vrider om,
sargar ännu mer.
Varhärdar sprängs.

Glädjen bortspolad,
likt strandens sandkorn
blir av havets våg.
Någonstans där i djupet,
finns flodfårans skatt.
Den glimmar,
är balanserad,
och sann.

Likt havets våg,
vill jag långsamt föras framåt,
mot ljusare oceaner,
där harmoni råder.
Långsamt!