Ulrika rastar sin hund på lunchen

Klockan är strax efter tolv. Djursjukvårdaren Ulrika Sköld har just värmt maten och ryggat för den unkna lukten från kylen. Men den försvinner snart, det är många som mikrar. Det är ljust i matsalen på Djursjukhuset Albano.

Vid ett av borden har alla med sig mat, det är pasta med köttfärssås, pasta med fårost och tomater, quornfilé med quinoa, linser med ris och någon som äter havregrynsgröt med lingon. På ett annat bord står en fruktkorg i två våningar, och många sträcker sig efter ett äpple eller en apelsin. Någon köper en kaka i automaten.
Heléne Arrestam är sen till lunch, hon jobbar som narkossköterska och kan inte gå ifrån om en operation drar ut på tiden. Hon jobbar deltid och tar 30 minuters lunch för att hämta barnen. ”Om arbetet så tillåter” ska djursjukvårdarna ha en kvarts rast både för- och eftermiddag. Men hon hinner inte alltid.
Ulrika Sköld arbetar på vårdavdelningen, har en timmes lunch och kan lättare gå ifrån.
– Jag går med blåslampa och säger till kompisarna, vi är många på avdelningen och försöker lösa av varandra. Rasterna är inskrivna i avtal, då ska man ta dem.
De tar kaffe ur automaten, säger att de får ont i magen av mjölkpulvret. Men i dag har ingen egen mjölk. Sedan går de en trappa ner till personalens hundstall för att rasta Hedda och burkompisen Ior. Ute är det lite ny-snö och talgoxarna kvittrar.
– Rasten är viktig för att orka jobba till 65, säger Ulrika Sköld.

I jobbet står och går de hela dagarna, det är många tunga lyft och att skura stallarna är tungt. Många har ont i rygg och axlar. Och Heléne Arrestam tycker att rast-en behövs för att reda ut saker.
– Det kan vara små konflikter, när det är stressigt kan ett tonfall missuppfattas. Det kan redas ut på rasten, man skrattar och slappnar av.