Jag misstänkte att någon försökt flytta runt på kanalplatserna, men misslyckats rätt rejält.
Även vaktmästaren misslyckades.

Jag är lite klurig ibland, så jag tänkte jag skulle försöka…
Jag ger mig in i djungeln av menyer och letar.
Jag lyckas att få in alla kanalerna, men när jag sen ska försöka få dem i någon form av kronologisk ordning går det sämre. Flyttar jag en kanal till en annan plats försvinner den kanalen som låg där, och den jag flyttade blev dubbel…
Jag förstod nu varför alla kanaler låg huller om buller.

Jag började om och fick in alla kanalerna, men nu fick de ligga där hur som helst i en ologisk röra. TV4+ låg på kanalplats 1, SVT1 letade jag efter länge, men den låg på plats 19…
Jag gjorde det enkelt för mig och skrev en lapp och la på TV bordet med en kanallista…

Jag kom på mig själv när jag höll på att leta runt i menyerna att jag hela tiden tänkte ”datorigt”.
Jag fick upp infokanalen där hela TV utbudet stod. Den sidan kände jag att jag ville skriva ut. Texten var ganska liten, och inte kunde man ändra storleken på typsnittet, inte heller kunde man zooma in.
Jag satt med fjärrkontrollen och blev irriterad för att det inte gick att högerklicka…
Jisses, vilken vanemänniska man är!
Och vad bekväm man blir! Man behöver ju inte tänka längre. Jag får tänka en bra stund när jag ska räkna ut något i huvudet, ofta tar man bara kalkylatorn i mobilen, för den har man ju alltid inom räckhåll.

När jag tänker på allt som hänt under de åren jag levt häpnar jag. Tekniken gör så stora framsteg hela tiden.
När man tänker på vad som hänt under livstiden hos de som bor på äldreboendet där jag jobbar känns det nästan ofattbart.
För mig var det en självklarhet att ha TV, kyl och frys, bil och tvättmaskin när jag var liten.
För mina barn är dator och mobiltelefon helt otänkbart att leva utan!

I slutet på 90-talet, då mina barn var runt 5-6 år, åkte vi och hälsade på en äldre släkting i Småland. Christoffer undrade på vägen dit om de hade barnspel. Jag sa att hon hade nog Fia och China-schack, för det minns jag att vi spelade när jag var liten.
Christoffer påpekade att han förstås menade dataspel. När jag förklarade att hon inte hade någon dator tyckte han det var väldigt konstigt.

Det är långt ifrån det som pensionärerna jag träffar i jobbet växte upp med. En av anledningarna till att jag trivs med att jobba i äldreomsorgen är att jag tycker att det är så fascinerande att höra dem prata om hur det var förr. De berättar saker som är helt otänkbara nu, en del saker som man aldrig ens hört talas om!
Den utvecklingen de har fått under 1900-talet kommer nog ingen annan få uppleva.

Det händer otroligt mycket nu, men stegen är inte så enorma som det har varit. I det samhället vi lever nu räknar man med att det går snabbt framåt. Det var nog inte samma ”tänk” förr.
Uppenbarligen är det både på gott och ont. Att alltid vara tillgänglig, att man alltid kan bli nådd, man kan inte lämna bostaden utan mobilen, för då får man ångest…
Och lämnar man mobilen hemma undrar folk varför man inte svarat när de ringt…
Ibland undrar jag om det inte var bättre förr…?!?