Vi har heller inga språkrör eftersom vi splittrades så tidigt, eftersom det vi blev lämnade med, verktygen vi fick, inte räckte till att både skapa oss en framtid och nu, i efterhand, beskriva den.
Vi har köpt och gått på bluffen om att vi kom ifrån varandra. Det är vad makten vill. Att vi ska leva åtskillda och sönrade, att vi ska böja på våra gamnackar.
Det är vad makten vill; att vi ska knyta våra händer i fickorna, att vi ska lämna in vår tipskupong och skura lägenheten varje lördag, att vi ska hålla oss borta från sammnhang. Makten vill ha oss söndrade, förvirrade, hjälplösa, naiva och rädda. Och vi är det.

Eller rättare; vi tror att vi är det när vi i själva verket är starkare än någonsin, när vår förmåga står i zenith och vi har alla kort på hand. Vi skulle kunna stjälpa allting åt sidan, se allting tippa mot oss, men vi rör inte vid det som glittrar ens en gång.
Vi rör inte vid våra egna liv annat än när vi måste och då är det med kalla, reumtaiska fingrar vi rör vid det, som något dött, som om vårt eget liv är okänt för oss.