Carola är på löpsdeln. Ingenting har hänt. Ingenting betyder något.
En man bör äga en kostym. För en man kommer att besöka Rom. Och i Rom bär man kostym i respekt för de som gått före, i vördnad för konsten, torgen, kyrkorna, människorna, gränderna, ljuset, historien. Man gör det för att det är rätt att göra det. Och snyggt.

På bussen hem från Skavsta, genom Östergötland, dröjer blicken över landskapet. Jag är närmare mig själv än för tio år sedan. Då när jag drack sprit till frukost och satt fet, full och svettig i soffan från Myrorna och skulle förändra världen genom att se eftermiddagsrepriser på teven. Nu riktar jag all den energin utåt istället, mot nya böcker, nya projekt.

”Tänk På Döden” stod det på en skylt till kyrkogården vid Svingeln i Göteborg. Jag gjor det varje dag. Jag lyssnade på Joy Division och tänkte på den där jävla döden dagligen. Jag lämnade Göteborg, flyttade till Norrköping, slutade dricka och förlovade mig. Jag gick ner i vikt. Jag köpte en kostym. Jag lyssnar dock fortfarande på Joy Division.
 
Tusentals människor hörde av sig till Aftonbladet efter min artikel om Försäkringskassan. Folk ringer till mig dagligen och vill berätta sina historier. Min enskilda historia visade sig långt ifrån vara enskild. Curt Malmborgs otäcka små klappar på huvudet är ofärskämda. Han skulle aldrig passa in i Rom, Malmborg. Där är oförskämdheten ett gift.
Det är en skam att människor blir reducerade till siffror i en sjuktalsstatistik. Det är en skam att så många människor i det här landet upplever att de blir ovrädigt behandlade av sin egna myndigheter. Inbördeskrig, mina vänner, den snuksigaste formen av krig.

I dag ska jag till Stockholm för att träffa en präst inför ett projekt jag skriver på. Sedan ska jag sitta i programet Euro Talk på Svenska Fans och försvara Totti och den italienska fotbollen mot alla Tipsextra-insnöade stackare. Livet, vänner, är både Marcel Proust och Knasen, både samal om Gud, svek, tröst och tro och initierade inlägg om Del Pieros frisparkskonst.
Livet är både P1 och P4. Livet är så oändligt mycket mer än att som författare bara lägga det ena benet över det andra och humma med.

Förr var författaren en stridbar figur. Förr hette författarna Moa Martinsson, Wilhelm Moberg, Stig Dagerman, Dan Andersson. Nu lagar de mat i teve och pratar uteslutande om sig själv i tredje person.
Nåväl, det finns hopp. Solen skiner. Alltid något. Vi läses.