Det är lysande debattteknik. Jag skrattade gott när jag läste det. Antagligen var jag en sten på rälsen i mitt förra liv. Det hoppas jag vara i detta livet också för övrigt.
För mig handlar stenar på rälsen om bra karma, inte dålig.
 
Jag skrev i en text att Försäkringskassan (FK) är fjärde rikets frontsoldater. Jag fick en oerhörd respons på det. Mest medhåll men också en del kritik.
För mig är det bortom allt tvivel att FK bedriver en form av inbördeskrig. Man har beslutat sig för att dra en väg mellan punkt A och punkt B ( id et här fallet få ner sjuktalen) utan att se hur det ser ut där man ska dra vägen… Och så märker man att det står hus i vägen för vägen… Men man drar den där vägen ändå.
Jag tror inte att vi blivit friskare. Jag tror att fler sjuka vägras sjukersättning. Det är kanske är rätt, jag vet inte. Jag tycker inte det. Jag tycker nog att det är en rätt obehaglig människosyn när det hela tiden är de svaga, sjuka och tysta som ska ta hela smällen. Det handlar mer om värdighet och medmänsklighet än om politik.

En del tycker att jag enbart borde rikta denna kritik mot den egentliga makten, mot de som utfärdar de nya, hårdare riktlinjerna. Men makten är en organism, inget statiskt. Makten sipprar ner genom leden. Varje medmänniska har sitt eget ansvar.
Från de anställda på FK har det, med något litet undantag, varit knäpptyst. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de står bakom sin kassa, att man är lojal med det faktum att tusentals människor känner sig ovärdigt bemötta.
Jag tror inte att en enskild handläggare hos FK beter sig elakt med flit. Men deras tystnad är ett samförstånd, är en del av makten. Alla har sitt eget ansvar.
Ingen kan i längden  gå emot sitt hjärtas röst med sitt sinne och sin själ i behåll. Alla har ett val.
Man kan välja att ställa undan sina vapen, vägra finna sig. Det är något vi är dåliga på i Sverige, att vägra finna oss.