Jag är en SVENSK i utlandet. Som har problem med modersmålet, ibland är det som att inte ha nåt språk alls. Jag är i ordets rätta bemärkelse, mållös. Vet inte vad det heter på tyska, vet inte vad det heter på svenska och inte alls på franska…
Ja i det här utlandet där jag bor pratar dom franska också. Men dom här inlänningarna (ja det heter väl det, motsatsen till utlänning) dom kastar sej mellan sin schweizisktyska dialekt in i franskan och blandar hej vilt.
Som tur har jag Andersonskan att ta till när det blir jobbigt. Hon förstår mej på alla språk. Fast jag förstår inte henne ibland, hon är från Ludvika, och pratar dalmål ibland. Jag är verkligen ENSAM i min språkförbistring….

Som tur kör jag svenska elbussar, VOLVO, visste ni att det fanns? Har aldrig hört talas om nåt sånt i sverige. Det är så TRYGGT att när det på fjäderbromsen står ”TiLL” och ”FRÅN”. Nån glömde att översätta det till tyska, kanske för min skull…
OK, nog om språkförbistringen, jag har blivit tillsagd om att skriva om arbetet, situationen, alltså här börjas det:
Som bussförare i lokaltrafiken i Schweiz har du nästan samma fackliga anslutning som i Sverige. Vi är med andra kommunalanställda i samma båt.  Vi blir för det mesta lite överkörda av vårdyrkena, dom är ju fler än oss.

Schweiz är inte med i EU, men dom är nästan med i EU så sen två år tillbaka får folk komma hit och jobba som dom vill. Det har lett till problem på den fackliga sidan.
Det är svårare att få utlänningar att gå med i facket. För det mesta tänker dom bara stanna här några år och tjäna ihop så mycket pengar att dom kan starta nåt eget eller bygga nåt hus hemma.
Varför ska dom då gå med i facket och betala en dyr medlemsavgift?
På universitetsjukhuset i Zürich är 40 procent av dom anställda från utlandet.
”Utlandet” betyder för det mesta här Tyskland, speciellt i vården. Där har  facket gjort en deal med tyska facket, när personal anmäler att dom slutar och flyttar till schweiz får dom när dom säger upp sej, anmälningspapper för det schweiziska facket.

Hos lokaltrafiken är det sämre, till exempel storstadstrafiken i Zürich lockar bussförare från Östtyskland att komma till Schweiz för att jobba och tjäna pengar.
Dom grabbarna är definitivt inte några vänner till att ge en del av lönen till facket. Dom flesta utlänningar kommer först till facket när dom har dom problem med sina nya arbetsgivare, till exempel med uppsägningsskydd och barnledigt.

I Schweiz blir du snabbt avskedad om du gör nåt fel eller inte passar in i arbetsgivarens bild.
Barnledigt är nåt nytt här i landet. När du blir mamma får du vara ledig fyra månader med betald lön. Sen måste du visa dej på arbetsplatsen igen. Och om du redan före du får barnet säger att du inte tänker komma tillbaka och jobba är du redan uppsagd innan du blir mamma!
Här finns det nästan ingen organiserad barnomsorg som vi känner den i Sverige.
Om du har barn och är kvinna ska du stanna hemma, om du inte har en man som försöjer dej är det helt ok att leva på sociala!
Om du är skild för du den största delen av mannens lön och är ”skyddad” till minsta barnet är sexton år. Då först ”måste” du jobba igen.
Att en par kvinnor kanske ”vill” jobba är inte så  accepterat.

Barnomsorg och fritis efter skolan existerar bara i ett par av dom större städerna här. Skolan här är dessutom inga dagskolor som vi har i Sverige. Här måste barnen hem på lunchrasten och äta.
Lunchrasten är för det mesta mellan 11.00 till 13.30. Så om du hade tänkt att börja arbeta lite när barnen börjat i skolan måste du hitta nån som ger barnen lunch med. Som ni förstår är det lättare att ge upp och bara stanna hemma. Samhället här vill ju ha det så.

Min mycket personliga uppfattning om detta problem är väldigt enkel. Jag säger helt enkelt, i ett land där hälften av befolkningen sitter hemma, är det ju klart att dom måste importera så mycket  utländsk arbetskraft för att få allt att funka!
Men som utlänning får man inte vara för uppkäftig och kritisera gästfriheten, därför säger jag det inte i närheten av nån med schweiziskt pass…

När jag berättar för nån som inte känner mej att jag har tre barn och  jobbar, dessutom hundra procent, antar dom flesta att mina barn bor hos fosterföräldrar!
Jag är väldigt  konstig som går och jobbar (frivilligt) och dessutom har barn. Det kan man ju inte…
Imorgon berättar jag mer om hur det är att vara arbetande kvinna i Europas mest konservativa land.
Skriv gärna om du har frågor, vet inte om jag kan svara på allt men jag lovar att försöka!