Långt borta vid horisonten såg jag ett ljus
det var ljuset borta i framtiden
det lyste med ett starkt vitt sken och det lockade
jag ville gå dit men mina fötter var så tunga
det var som om jag hade bly i skorna
marken var förädisk och sankt
jag fick gå så försiktigt för att inte dras ner i mörkret
ibland sjönk jag djupt och sorgen tog mig i sin famn
men jag kämpade och såg upp i den blå himlen
den azurblåa färgen gav mig hopp och jag tog nya tag
mörkret var så djupt och natten var så svart

Så såg jag hoppets fågel vid horisonten
den sjöng i rena klara toner och gav mig mod
jag vandrade längs den långa stigen
den var brant och otillgänglig som om ingen gått där
jag skymtade gröna träd i fjärran
som växte vid små blå sjöar
jag sträckte fram mina händer och ville ta i dem
men det var bara en hägring som lockade
ännu skulle jag vandra uppför höga berg
berg som var fyllda av motgång och ångest
jag tog rädslan i hand och gick mot det vita ljuset.