Teatern är en brygga mellan alla på boendet

– Jag heter Maria och det är jag som är drottningen!
En lång, glad tjej insvept i guldtyg och med krona på huvudet kommer fram och hälsar. Efter henne kommer de andra skådisarna fram och presenterar sig. Snövit, prinsen, Blyger och Kloker bockar och bugar och tar artigt i hand. Irmeli Sjölander, en av Bryggans om­sorgsassistenter och föreställningens berättare, läser med hög stämma och på fint dalmål. ”Det var en gång …”

Tre små dvärgar. Anders Isaksson spelar dvärgen Glader tillsammans med assistenterna Eva ”Toker” Olsson och Lena ”Snygger” Lundberg.

Teaterprojektet med föreställningen Snövit och de åtta dvärgarna startade för tre år sedan och från början var Bryggans assistenter lite tveksamma. Skulle det verkligen gå att spela teater med skådisar med lindrig utvecklingsstörning?
– Ingen av oss hade hållit på med teater tidigare, men sen fick några av oss möjlighet att delta i en dramakurs och efter det så kände vi att vi ville satsa på det här, säger Irmeli.
Två dagar i veckan kommer en specialpedagog till Bryggan och leder repetitionerna, men även utanför repetitionssalen är det teater som gäller. Snövit och hennes dvärgar är just nu det stora samtalsämnet på gruppboendet.

Av de elva skådespelare som medverkar i föreställningen är det sex som bor på Bryggan, de andra kommer från andra gruppboenden. Projektet har blivit mycket omtalat runt om i Falun och i dag står flera på kö för att få medverka i nästa föreställning. Om det blir någon nästa föreställning. I dag vet de inte om kommunen kommer att gå in och backa upp ett nytt teaterprojekt.
– Vi har verkligen blivit stärkta av det här. Vi som arbetar här, men framför allt de boende, så vi hoppas ju att vi får fortsätta med teatern, säger Irmeli.
 – Ja, det är härligt att se hur bra våra skådisar mår när de lever ut på scenen och vågar vara sig själva, säger Eva Olsson, assistent.

Den stolthet och glädje som Irmeli och Eva berättar om riktigt lyser från skådespelarna. Det blir många skratt under timmen som går och det märks att det här är en teatergrupp som känner varandra väl. Att musiken krånglar och att prinsen glömmer bort att pussa Snövit på kinden gör ingenting. Det är bara att göra om och pröva på nytt.
– Teatern har gjort att vi blivit en riktigt sammansvetsad grupp, säger assistenten Lena Norling.
Irmeli håller med och fyller i.
– Och det roliga är att vi hela tiden hittar nya sidor hos varandra. När vi arbetat med projektet så har vi sett att det finns massor av kunskap inom gruppen som vi inte hade upptäckt annars. Jag tror faktiskt att vi har kommit varandra närmare än vad man gör i en vanlig arbetsgrupp.
– Vi prövar kärleksscenen en gång till!
Prinsen ser lite besvärad ut, men kommer till slut ihåg att pussa Snövit så att hon väcks ur sin sömn. ”Hej hå, hej hå, vi hem till stugan gå!” Dvärgarna lägger sina hackor på axeln och vandrar hem till stugan för sista gången den här dagen. Repetitionen är slut och alla verkar nöjda. Snart är det premiär och det ser ut att bli ­succé.