”Jag skulle aldrig kunna lämna Jenny”

– Åh, vad duktig du är, Jenny. Ta i nu då! Visst är du bäst!
Det är en kall vintermorgon i Sundsvall och Marina Fasth har precis  börjat sin arbetsdag. Hennes arbetsplats är hemma hos Jenny Holmberg, fem år som bor med sin mamma Helene i en lägenhet i stadsdelen Nacksta.
Jenny ligger på sin säng och Marina hjälper henne med  morgongymnastiken.
Hon böjer Jennys ben upp och ner och fram och tillbaka. Det är bra för motoriken, men det ser påfrestande ut.
– Det är jobbigt, men hon är jättetålig. Det tror jag att alla barn med  speciella behov blir. Under alla år har jag sett henne grina kanske en eller två gånger.

Marina tar det försiktigt idag eftersom Jenny nyss blev opererad. Foto: Sofie Wiklund

Jennys sjukdom är medfödd och kallas Dystrofia Myotonika. Vissa av Jennys muskler fungerar inte så bra och hon kan till exempel inte gå eller svälja och äter genom en knapp på magen.
Efter gymnastiken ska blöja, ryggskena och kläder på och det är en hel del pill, inte minst från Jenny som menar att hon nog klarar det på egen hand.
– Jaså, är du busig va?
– Nä, säger Jenny och skrattar på sitt eget sätt.
Muskelsjukdomen gör att hon inte riktigt kan prata på samma sätt som andra. Men det är inget problem för Marina.
– Jag har en dialog med henne. Det tar inte så lång tid innan man förstår allt. Hon kan teckenspråk också.

När Jenny är färdigpåklädd spänner Marina fast henne i en sele och lyfter henne i en lift. Jenny far upp och ner i liften fler gånger på en dag än vad Marina kan hålla räkningen på.
– Man måste tänka på arbetsmiljön. Hon blir större och större, säger Marina och sänker ner Jenny i en rullstol med röda blixtar på hjulen.
Jenny far iväg som ett skott och Marina går till rummet som hon och de andra fyra assistenterna har som personalrum.
Assistentrummet ser ut som ett typiskt personalrum. Pärmar, förkläden och handsprit delar plats med kaffebryggare, mikro, plastlådor med lunchmat och en liten teve som står på med MTV.
På en vägg sitter en teckning som Jenny ritat som det står ”Till assarna” på.
Marina sätter på kaffe och sätter sig för att planera schemat en stund. Hon tycker att det är bra med personalrummet. Det är inte alla personliga assistenter som har ett sådant.
– Vi har en bra arbetsmiljö. Det är bra att kunna dra sig tillbaka så att de får vara en familj. Som nu till exempel, nu skulle jag aldrig gå ut och störa, säger Marina och nickar ut mot vardagsrummet där Jenny och
mamma Helene lyssnar på Thore Skogman och sjunger med.

Klädombyte och en av dagens många lyft. ”Lägg händerna på magen nu så far vi till himlen!”

Av de fem personliga assistenter som jobbar med Jenny finns en med henne dygnet runt.
– Det är en jättebra grupp med superbra arbetskamrater. Men nackdelen är att vi nästan aldrig träffas. Vi jobbar alltid en och en och på så sätt är det ett väldigt ensamt jobb.
Idag är det lördag och det innebär att Marina jobbar tolvtimmarspass och har många timmar för sig själv.
– Det gör inget. Jag tycker att det är mysigt att vara här. Jag kan  plugga , säger Marina som läser till undersköterska på fritiden.

Jenny var bara åtta månader när Marina började som hennes assistent och det kan vara jobbigt att de är så fästa vid varandra.
– När hon är sjuk och så, kan man vara riktigt orolig. Jag oroar mig som för mitt eget barn. Samtidigt måste man komma ihåg att man är på jobbet och inte hemma, jag är professionell.
– Men det är klart. Jag skulle inte vilja ha något annat jobb, jag skulle aldrig kunna lämna Jenny. Hon är ju så charmig!