Rörläggare med rätt att spränga

-Ja, jag undrar om jag är ensam, eller om det finns fler tjejer i det
här jobbet. Helen Gustafsson, 33 år, är anläggningsarbetare i Trollhättan sen sex år.
Klockan är halv sju, och inom en kvart är alla fem i laget på plats. Det är decembersvart, blåst och regn utanför fönstret i den lilla manskapsboden.
-Det är värre om det är många minusgrader, säger Helen.

Tre minuter över sju är de ute och på väg ner i gropen på  Karlstorpsvägen, Helen och kollegan Anders Johansson. Från himlen
strömmar regnet, och från det gamla röret med spillvatten (avloppsvatten) strömmar brunt vatten, som så småningom letar sig in i det nya röret några meter därifrån. Spillvatten och dagvatten ska
nu separeras i två rör, det ena ska gå till reningsverket, det andra
ledas ut i kanalen. Därmed ska det bli slut på översvämmade källare.

Helen och Anders kliver omkring i vattnet, öser ut grus så att det
nya röret ska hamna i rätt höjd. De tar hjälp av strålen från en
rörlaser som placerats i en brunn längre bort.
Nu tar Helen fram en diskborste, doppar den i specialfett och smetar ut det på spikänden och muffen – ändarna på rören som ska fogas samman. Och till sist tar hon av sig arbetshandsken och känner efter att inget grus lagt sig i vägen.
-Det är väl inte så kul att känna saker flyta förbi händerna, men man måste.

Klockan nio har det börjat ljusna, regnet kommer och går.  Frukostdags, Helen tvättar sig och spritar händerna, termosar och smörgås plockas fram på bordet i boden.
På väggen hänger några gamla almanackor kvar, med traditionellt
avklädda tjejer.
-Jag bryr mig inte, säger Helen.
Samtalet handlar i stället om att de har stött på berg som måste  sprängas bort. Ingvar Johansson som ska gå i pension om ett år har lärt upp Helen, också att spränga. I februari var hon på teorikurs, och har just fått sitt sprängkort.

Den enda kommentar hon fått om sitt otraditionella yrkesval är frågan om det inte är tungt.
–Men många kvinnojobb i kök, städning och vården är säkert tyngre.
Hon insåg att hon sannolikt skulle bli ensam tjej på arbetsplatsen,
men det var inget som skrämde henne. I flera år jobbade hon som montör bland män på en verkstad.
–Jag är uppväxt i en metallarbetarfamilj, båda mina föräldrar arbetade i verkstad. Men jag har hela tiden velat jobba ute, det är det jag trivs med.
Helen och Ingvar Kvist, som kör grävmaskinen, kopplar på borraggregatet. Fem hål ska borras, och Helen ber några barn som tittar på att gå iväg, så att de inte skadar hörseln. Sen laddar Helen, stoppar ner dynamitgubbar, fyller på med krossat grus och kopplar ihop trådarna.
Tio i ett hörs ett dovt muller – sen är det över. Sprängningen var lyckad, nu finns det plats för de nya dagvattenrören.
–Jag har gått med Ingvar i fem år, han har lärt mig så mycket, säger Helen. Man vet aldrig exakt hur berget kommer att uppföra sig…

När det åter blivit mörkt har Helen hjälpt till att lasta av åtta nya rör, och tillsammans med Ingvar Kvist i grävmaskinen och Anders Johansson lagt ner ytterligare två rörlängder.
Klockan är snart fyra, det är mörkt ute igen, och dags att plocka ihop utrustningen och byta om.