Jag Kan kommer från Finland. Det är psykiatern Ben Furman som har utvecklat arbetssättet, tillsammans med personalen på en förskola.

På Enbacksskolan i Stockholm har metoden använts i ungefär ett halvår. Fyra kvinnor i personalen har gått en tvådagarskurs för Ben Furman, och alla är entusiastiska. De har sett hur barn med stora problem förändrats på kort tid. Barnen har fått känna sig stolta och duktiga, och har dessutom haft roligt under tiden.

— Vi har haft oerhörda resultat, det går så snabbt, det går så bra! Det är lite magiskt! säger fritidspedagogen Claire Nordlöf.

Alla i gruppen instämmer: fritidspedagogerna Salome Sepehri Gustavsson och Anita Forslund, och skolkuratorn Veronica Rapp.

Jag Kan-metoden är ett sätt att lösa barns problem. Men själva ordet ”problem” är förbjudet. I stället för att tala om vilket problem ett barn har, talar man om vilka färdigheter barnet behöver lära sig.

Om ett barn till exempel stör på lektionerna, säger man inte att barnet ska sluta störa, utan att det ska lära sig att lyssna. Sen får barnet öva. I början korta stunder, och barnet ska få massor av beröm varje gång han eller hon lyckas.

Om ett barn har lyckats lyssna en halv lektion ska barnet ha beröm för det. Det ska inte ses som ett misslyckande att barnet inte klarade av att lyssna andra halvan av lektionen.

Barnet ska få hjälp från omgivningen, och får själv välja ut ett antal stödpersoner. Det kan vara lärare, klasskamrater, kanske andra vänner och släktingar.

Hela tiden ska barnet vara med och bestämma. Barnet är huvudperson, är med och definierar vilken färdighet det behöver lära sig, och hur hon eller han ska öva.

Barnen är ofta mycket kreativa när det gäller att komma på lösningar och metoder.

När barnet har lärt sig sin nya färdighet är det dags att fira. Och det är barnet som bestämmer hur firandet ska gå till.

Claire Nordlöf berättar om en flicka som hon har arbetat med, som tränade just på att lära sig lyssna. När hon hade lärt sig lyssna, bakade Claire och flickan en sockerkaka tillsammans. Flickan bjöd in sin mamma och några kompisar till kalaset.

Ett annat barn ville fira genom att gå på bio med sin mamma, för det hade hon aldrig gjort förut.

De fyra kvinnorna beskriver hur barnen växer när de får beröm, och hur stolta de är när de har lärt sig sin färdighet och det är dags att fira.

Det svåraste med metoden tycker de är att få de vuxna att byta fokus, från problem till lösning. De måste tänka sig för så att de inte faller tillbaka i det gamla beteendet: Till exempel att anmärka när barnen gör fel, i stället för att ge beröm när barnet gör rätt.

— Och det kan kräva mycket att vända personalens inställning till ”hopplösa fall”, säger skolkuratorn Veronica Rapp.

När man talar om färdigheter i stället för problem, blir det lättare att tala öppet. Att ha ett problem kan vara jättepinsamt. Att säga att man håller på att öva sig på en färdighet är inte alls lika pinsamt.

Det blir också mycket lättare att tala med föräldrarna, tycker Claire Nordlöf och de andra som arbetar med metoden. Det är lättare att säga ”Ebba behöver träna på att lyssna på lektionerna” än att säga ”Ebba pratar och stör de andra på lektionerna”.

Man talar inte mycket om orsakerna till att barnet stör. Då slipper man hamna i ofta meningslösa resonemang om ”vems fel det är”.

Personalen på Enbacksskolan har hittills använt Jag kan-metoden med enskilda barn. Snart ska de prova den i en hel klass. Då ska de arbeta med något som klassen som grupp behöver bli bättre på. Ett exempel är hur man ska få ledet att fungera när klassen ska gå till matsalen.

Jag Kan-metoden kan fungera vid många olika sorters problem. Ben Furman tar upp så olika saker som barn som mobbar, får vredesutbrott, kissar på sig, ägnar sig åt ritualer som att tvätta händerna tio gånger i rad, och barn som har svårt att leka med andra barn.

Även barn med depressioner och barn med koncentrationssvårigheter på grund av ADHD har fått hjälp av metoden. 

Boktips: I boken ”Barn är smarta, Jag kan-metoden för kreativ problemlösning” (Natur och Kultur) beskriver Ben Furman Jag kan-metoden. Den som vill börja arbeta med metoden kan använda boken som instruktionsbok.
Man kan ha glädje av boken, även om man inte tänker använda Jag kan-metoden systematiskt. Den är full av tips och idéer som kan underlätta vardagen, både för föräldrar och personal i skola och barnomsorg.