Sedan urminnets tider har jag jagat, upp

ur havet kröp jag opp.

Jag har kämpat oförsvagat, jag har levat

på mitt hopp.

Jag kröp upp ur vågens brytning, när den en gång slog mot land, och blev livets sammanknytning, på en obevandrad strand.

Från ett kryp som förut krälat, jag kom upp på mina ben, där på stranden blev jag livet, under himlasolens sken.

Bort från stranden har jag vandrat, in i livet gick min färd, ty jag ville lära, veta, och visst blev jag mera lärd.

Byggde koja för min vila, gjorde vapen för mitt liv, och jag gav mej ut att jaga, varje dag togs nya kliv.

Från den dagen jag fick livet, om det än är länge sen, har jag längtat efter mera, och visst längtar jag väl än.

Jag har kämpat genom tiden, för att kallas stor och stark, jag som blott ett kryp har varit, som kröp opp på orörd mark.

Jag har frälsats ifrån synden, varit snärjd i Satans garn, jag har tröstat många själar, jag har dödat många barn.

Jag är människan och livet, jag är allt och ingenting, sprider glädje liksom plågor, när jag rör mej vida kring.

Jag har kommit långt från stranden, där jag började min färd, milliontals spår i sanden, milliontals i vår värld.

Och jag räds inför den stunden, då vår jord ska plånas ut, jag har fruktat från min början, och jag skälver för mitt slut.