Hon har en stökig publik i natt. Många är fulla, där de står i en ring utanför festlokalen till ett hotell i Linköping. En del märker knappt vad som händer, och flera killar vill fram och visa att de minsann också kan hålla handen i elden. Då måste Tina säga till på skarpen. Men de flesta är imponerade, det hörs på kommentarerna: ”Titta, nu gör hon det igen! Kolla, det brinner på tungan!”

Inne i discot drar hon facklan över sin kropp så att det ser ut som om huden brann.

Utomhus tar hon någon vätska i munnen och blåser mot en brinnande fackla så att en kvast av eld står ur hennes mun. Vinden vänder gång på gång, så hon kan inte blåsa så länge, då skulle hon få elden tillbaka i ansiktet.

Efter föreställningen är hon inte riktigt nöjd, hon fick inte tid att göra en ordentlig show och visa alla tricks hon kan. Och hon som åkt ända från Göteborg för den här föreställningen.

Tina Holmgren uppträdde som eldslukerska första gången 1995. Hon fick uppdraget innan hon ens hade provat. Det behövdes någon som kunde sluka eld i en teaterföreställning, och Tina sa: ”Det kan jag göra!”.

Och det är något hon återkommer till när hon berättar om sitt liv, att våga göra saker, även om man inte vet hur det kommer att gå. Som när hon åkte till Köpenhamn för att gå en dyr Comedia dell’Arte-utbildning, utan att ha en aning om hur hon skulle få pengar till mat. Men det ordnade sig. Med bland annat extrajobb som fastighetsskötare och i hemtjänsten.

— Min kille säger att jag är som en katt, det spelar ingen roll hur högt uppifrån jag faller, jag landar alltid med fötterna först, säger Tina.

Därför spelar Tina revy fast hon inte kan sjunga, och hon ska spela piano i en teaterföreställning, fast hon inte kan spela piano. ”Jag får väl lära mig”, säger hon.

Men hon har inte alltid varit lika modig. Som barn och tonåring var hon inte nöjd med sig själv, tyckte att hon var för stor och tjock. Hon blev vän med sin kropp när hon började spela teater.

— Det var när jag kom på det, att jag kan spela teater. Man blir trygg av att spela teater, säger Tina.

Många tjejer som ser henne uppträda tycker att det är skönt att hon vågar visa sig fast hon inte är trådsmal. Tina är glad om hon kan vara en positiv förebild.

— Det har med utstrålning att göra. Jag skiter väl i att min mage dallrar, jag vet att jag gör en bra grej.

Nu står hon mitt i natten i en hotellfoajé i Linköping. Hon har sot på händerna och på den bara magen, ena armen är lite rödsvedd av elden. Hon tar en klunk ur ett glas med vispgrädde, det skyddar magen mot de eldfängda vätskor hon använder. Lite råkar hon alltid svälja, fast det inte är meningen. Vad det är för vätskor talar hon inte om, det är en väl bevarad hemlighet bland eldslukare.

Tina ser fram emot en lyxig hotellfrukost nästa morgon. Sen ska hon åka och hälsa på mamma och pappa och sin syster i Åtvidaberg. Hon säger att hon är ganska mammig, ringer hem varje kväll och tycker att det är lite jobbigt att bo så långt ifrån familjen.

Hela sitt vuxna liv har hon flyttat runt, bytt jobb, gått olika utbildningar och aldrig bott länge på samma ställe. För två år sedan var hon på vippen att slå sig till ro i Åtvidaberg. Hon hade skaffat jobb och en egen lägenhet, som hon just tapetserat om och gjort fin. Då drog en kompis henne med till Göteborg för att festa en helg. Och Tina passade på att söka lite jobb när hon ändå var där. På nolltid fick hon jobb, pojkvän och lägenhet i Göteborg. Mamma och pappa blev lite besvikna.

Några veckor före föreställningen i Linköping är jag hemma hos Tina. Ett stort terrarium täcker ena kortänden av vardagsrummet från golv till tak. Där sover Tinas tre ormar, som hon tar med när hon uppträder som ormtjuserska.

Tina gör kaffe med vaniljsmak men glömmer att sätta på bryggaren, skrattar när hon kommer på det och säger att hon är lite virrig, men det är för att hon alltid har så mycket saker för sig. ”Tina nu är du virrig igen” brukar barnen på förskolan säga.

Hon har lätt att tala om sig själv, nästan som en professionell artist som är van att bli intervjuad. Men hon har ingen ambition att bli proffs, tycker det är bra som det är.

Hon har just fått fast tjänst som barnskötare, efter en tid som timvikarie. Hon spelar amatörteater i Backa Folkets Hus. Och uppträder som eldslukerska och ormtjuserska på allt från barnkalas till motorcykelfester. Höstens kick var när hon blev uttagen till Aftonbladets stora jippo ”Kvinna 2001”, då ett antal vanliga kvinnor från hela landet fick vara mannekänger vid en modevisning på Cirkus i Stockholm. Det var Tinas syster som anmälde henne.

På framtiden tänker hon rätt lite, hon vet att hon brukar vakna en dag och känna ”nu vill jag göra något annat”. Ibland tänker hon att hon skulle vilja ha det som sin mamma och pappa, som har varit gifta i 37 år och pussas och fnittrar jättemycket. Men det är hela tiden så mycket hon vill göra, så mycket att prova på.

— Jag flyttar nog igen. Jag har aldrig bott i London, det har jag alltid velat.

Att skaffa barn har hon inte heller tänkt så mycket på, säger hon.

— Jag har jobbat med barn sen jag var 18 av och till. Det är kanske därför jag inte har några barn själv, funderar hon.

Jag frågar om det är konst att dansa med ormar och sluka eld.

— Ja, jag tycker det, svara Tina och berättar att hon provat att måla men inte kunde uttrycka det hon ville. Nu har hon funnit sitt sätt att uttrycka sig.