Undersköterskan Åza: ”Adhd är inte en superkraft”

Första utbrändheten drabbade Åza Lundqvist redan som 23-åring. Hon jobbade på bensinmack och såg till att allt var perfekt. 

– Jag har alltid varit högpresterande. Ingen ska kunna säga att jag inte gjort ett bra jobb, berättar hon över en frukost i centrala Lund.

Andra gången var hon undersköterska på Skånes universitetssjukhus och hade nyss fött sitt andra barn. Efter en lång sjukskrivning blev hon omplacerad till en administrativ tjänst.

– Jag tyckte att det funkade skitbra tills min chef sa att det blev en massa fel i min planering. Då förstod jag att det var min hjärna som inte hängde med.

Återigen blev hon sjukskriven ­– och den här gången utköpt. I den vevan började Åza gå hos en psykolog som nästan genast ställde en avgörande fråga: har du någon NPF-diagnos? (se faktaruta). Åza hade aldrig tänkt tanken. 

”En tyngd trillade ner”

Efter remiss från vårdcentralen fick hon göra en utredning. Ett år innan Åza fyllde 40 fick hon diagnoserna adhd och autism 1 (tidigare asperger).

– En tyngd trillade ner. Plötsligt förstod jag varför jag alltid känt mig annorlunda och missförstådd. Då släppte jag alla sköldar som jag hållit upp för att vara som alla andra.

Åza börjar jobba klockan 12 vilket gör att hon kan starta sin dag i lugn och ro. I två år har hon jobbat som vårdbiträde på ögonmottagningen i Lund. Hon är utbildad undersköterska men det är för stressigt för Åza.

I sin nuvarande tjänst slipper hon stressa och gör arbetet ”runtomkring”, som att förbereda inför besök och behandlingar. 

Åza jobbar halvtid och har 50 procent sjukersättning, en följd av hennes utmattningar och fibromyalgi. 

– Adhd är inte en superkraft, jag blir provocerad när folk säger det. Det är en belastning som jag måste lära mig hantera. Samtidigt har min adhd gett mig drivkrafter och jag är väldigt kreativ. 

Adhd kan vara tufft för ekonomin

För Åza har det alltid varit en lättnad att ekonomiskt kunna luta sig mot sin man. För en ensamstående, lågavlönad kommunalare kan det vara svårare att leva med adhd.

– Har man pengar kan man köpa sig tid för återhämtning, gå ner i tid, eller köpa tjänster för avlastning. Vi har städhjälp varje vecka. Min man är ekonomichef hemma och betalar räkningarna. När jag var själv hjälpte pappa mig. Många som har adhd glömmer bort räkningar och hamnar hos Kronofogden. 

Adhd och tjejer var inget man pratade om när Åza växte upp. Adhd var bråkiga pojkar. Åza pratade högt på lektionerna och hade svårt att lyssna. Hon är en av många kvinnor som fått adhd-diagnos i vuxen ålder.

– Vi lär oss sociala koder och ska vara duktiga flickor. Pojkar visar sina känslor utåt, de kan få utbrott. Flickor är mer rastlösa och högpresterande, ofta har vi ångest och depressioner. 

En del är kritiska till att det ges så mycket diagnoser. Vad säger du om det?

– Jag tror inte att vi som får diagnoser är feldiagnosticerade. Det är så utförliga tester. Vi har en hög siffra av psykisk ohälsa i samhället och jag tror att det delvis beror på odiagnostiserade fall av NPF. 

Har du något råd att ge?

– Våga be om hjälp. Och tillåt dig att inte vara på topp. Livet blev lättare när jag hittade acceptans och när jag fick diagnos.