”Utan räddningstjänstens engagemang hade vi inte nått så långt som vi gjorde”
Det är sant att vi inte nådde hela vägen fram. Avtalet är en kompromiss. Men bara tack vare räddningstjänstens enorma engagemang lyckades vi till slut flytta arbetsgivarna flera steg i rätt riktning, skriver Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal.
Patrik Willumsen beskriver i en debattartikel att han är oroad att det nya kollektivavtalet mellan Kommunal och Sveriges Kommuner och Regioner ska leda till sämre facklig organisering och att många går över till det konkurrerande fackförbundet inom räddningstjänsten. En förlust för hela arbetarrörelsen inom svensk räddningstjänst.
Jag delar Willumsens analys och oro i många delar. Den reformistiska och arbetarrörelseknutna fackföreningsrörelsen var länge allt annat än en självklarhet.
De vägval som LO gjorde i början av 1900-talet växte fram ur starka intressemotsättningar, hårda konflikter och ibland våldsamma strider – inte minst inom de fackliga leden. När den kollektiva självregleringen väl var på plats kunde vi i Sverige fortsätta leta oss fram på den smala stigen.
Att balansera mellan samhällsintresset, motpartens krav och det egna intresset är fortfarande krävande men helt nödvändigt för att upprätthålla den svenska modellen.
Hårdare klimat och radikalisering
En medlemsflykt skulle med all sannolikhet innebära mer motsättningar mellan arbetstagare men också mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det kommer bli mer polariserat och hårt klimat.
Det finns en stor risk att den reformistiska delen av fackföreningsrörelsen tvingas ta ett steg tillbaka till förmån för andra mer radikala krafter. Det skulle vara ett slag mot arbetarrörelsen och den svenska modellen.
Tar de radikala krafterna över, oavsett om det sker på arbetsgivarsidan eller den fackliga sidan, kommer staten att gripa in, och den svenska modellen urholkas.
Den svenska modellen är som sagt helt unik i sitt slag. Det är dock ingen naturlag att arbetsmarknaden ska regleras av parterna. Det enda sättet som modellen kan behålla sin legitimitet är genom kompromisser som både arbetsgivar- och arbetstagarparterna kan stå bakom.
På båda sidor har det emellertid alltid funnits krafter som inte varit intresserade av kompromisser, inte sett värdet av samverkan och samlevnad med motparten. Radikala krafter som ser den fackliga kampen som ”antingen – eller” och ”vinna eller förlora”.
Öppnar för mer makt åt arbetsgivarna
Tar de radikala krafterna över, oavsett om det sker på arbetsgivarsidan eller den fackliga sidan, kommer staten att gripa in, och den svenska modellen urholkas. Det var precis vad som hände efter det omfattande konflikthotet i Sveriges hamnar. Hotet från en enda organisation, Hamnarbetarförbundet, med kapacitet att åsamka stor skada på svensk ekonomi, föranledde staten att föreslå stora ingrepp i den lagstadgade konflikträtten.
I en sådan situation tappar hela idén om den organiserade arbetskraften mark och makten över arbetet riskerar att förloras till arbetsgivarna.
På en punkt håller jag emellertid inte med Willumsen: att räddningstjänstens engagemang inte skulle ha lönat sig.
Kommunal ville mer
Det är sant att vi inte nådde hela vägen fram, Kommunal ville mer. Avtalet är en kompromiss.
Men bara tack vare det enorma engagemang – debattartiklar, demonstrationer, förslag till avtalsyrkanden med mera – från räddningstjänsten som funnits i frågan lyckades vi till slut flytta vår motpart flera steg i rätt riktning.
Nu har vi en arbetsgrupp som kommer se över bland annat arbetstiderna inom räddningstjänsten. Ert engagemang kommer vara av största vikt också i det fortsatta arbetet framåt.
