Ulrika Ekman har rätt i sin debatt ”Kan man få ett bättre jobb än i vården?!” – vi har världens bästa jobb. Att jobba inom äldreomsorgen, med människor, är helt fantastiskt! Javisst! Om vi bara fick möjligheten att utföra det som det är menat. En liten del av Sveriges alla äldreomsorgsenheter har den möjligheten. Små, men perfekta exempel på hur det skulle kunna vara. 

Ulrika utgår från sin arbetsplats och vardag. Det verkar vara en liten enhet med gott om personal, om man läser mellan raderna. Om sanningen ska fram är det inte så vanligt.

Myser med sköna duschar

Kommunerna själva ”bestämmer” över sin äldreomsorg. Det vanliga är att pengar ska sparas. Jobbet ska effektiviseras i takt med att bemanningen blir mindre. Schemarader försvinner varje år i besparingssyfte, och arbetsbelastningen ökar för de som är kvar. Våra scheman har blivit omänskliga i samma takt. 

På Ulrikas arbetsplats finns kanske heller inga problem med mycket ”vabbande” eller sjukfrånvaro. Inga problem att ringa in vikarier när det behövs. Det verkar mest som de myser med långa sköna duschar, grillaftnar, fika och långbord. Och det verkar ju som att Ulrika tycker att lönen är hyfsat bra, för allt det där som hon gör på jobbet. 

Grattis till dig, Ulrika

Jag menar inte att vara ironisk. Hon är bara att gratulera! En bra lön och en bra arbetsmiljö är guldvärt, och något alla chefer och politiker borde eftersträva. 

Sanningen är att de flesta har en alldeles för hög arbetsbelastning, på en alldeles för låg bemanning. Och för dålig lön. Själv har jag 27 600 brutto som utbildad med 41 år i yrket.

Men för att få till en positiv förändring för oss alla, måste man få lyfta problemen. För sanningen är att de flesta har en alldeles för hög arbetsbelastning, på en alldeles för låg bemanning. Och för dålig lön.

Själv har jag 27 600 brutto som utbildad med 41 år i yrket. Det är alldeles för dåligt med det ansvar, den utbildning och den kompetens jag har.

Vikarier är svårt att få tag i. De vikarier som hittas, tar man ofta ”från gatan”. Bokstavligt talat. Dessa ska vi undersköterskor ”utbilda” medan de går bredvid i några dagar.

De flesta är förstås alldeles underbara. Men de kan absolut ingenting om att vårda människor som är gamla, sjuka och sköra när de kommer. De slängs in i ett arbete som egentligen är väldigt komplicerat, och räknas som en ”ordinarie” vikarie efter bara några veckor. 

Behov av kompetent personal

Jag arbetar på en avdelning med väldigt svårt demenssjuka. Människor med stora och många behov, som varierar från dag till dag.

Människor med ett behov av att jag och mina kollegor har rätt kompetens. Men också att rätt personal är på rätt plats. Att jag har tid att ge dem det som behövs. I stunden. Just nu. Inte ”om en stund” eller ”om du bara kan vänta tills jag är klar med en annan sak”. 

Visst har vi fina stunder på min arbetsplats. Annars skulle man inte orka. Jag älskar att få sitta ned med mina boende, ta en fika och prata. Lyssna på musik, titta på gamla foton. Hjälpa till med duschen utan stress, gå ut i skogen och plocka blommor. Men i min kommun, ges inte så ofta förutsättningar för det. 

Om alla bara tiger still för att jobbet är ett kall som är underbart, och inte påtalar de problem vi faktiskt har, kommer vi aldrig få bättre scheman, arbetsmiljö och löner.

Jag hävdar utan att skämmas att det ligger på arbetsgivaren att ge personalen förutsättningar att trivas, så de kan göra reklam för ett i grunden underbart yrke! När inte så sker, blir det tyvärr en ond spiral. 

Äldreomsorgens låga status, dåliga arbetsmiljö och löner, har varit på tapeten i många år nu. Om alla bara tiger still för att jobbet är ett kall som är underbart, och inte påtalar de problem vi faktiskt har, kommer vi aldrig få bättre scheman, arbetsmiljö och löner. Så att säga att det är vårt ”gnäll” som gör att vårt underbara jobb får dåligt rykte, är bara rent struntprat! 

  • Ann Björling
    undersköterska inom demensomsorgen