”Jag vill inte ha vem som helst som kollega”
Nu får det vara nog. Jag som utbildad undersköterska vill inte ha vem som helst som min kollega. Och du, din anhörig eller vän ska heller inte behöva få vem som helst som vårdar, skriver undersköterskan Ann-Sofie Svensson.
I vardagen möts jag av hur man ser ner på vårdyrket. Hur många av oss har inte hört: har du inget arbete så sök dig till vården, där behövs alltid personal.
I mitt arbete möts jag av glädje, sorg och död. Är detta för vem som helst? Trots min erfarenhet på över 20 år så lär jag mig ständigt, och utsätts varje vecka av nya utmaningar att ta mig an.
Jag har ett stort ansvar
Jag kan inte blunda, jag är någons ögon och utsträckta arm. Jag har ett stort ansvar. Ett ansvar att göra de insatser som biståndet har beviljat. Men däremellan finns gråzonen. Ett beslut säger inte hur en människas behov kan ändras från den ena dagen till den andra.
Vem vill du ska lägga om såret du har fått? Vem som helst eller någon med rätt utbildning? Vem ska få sitta vid din anhöriges bädd när sista andetaget tas, är det verkligen vem som helst?
Nu är det dags att se över tryggheten men också säkerheten. Vem som helst ska inte bli min nästa kollega. Och vem som helst ska inte vårda din anhörige.
Svaret kanske inte enbart är att tillsätta mer personal. Jag tror framför allt att det handlar om planering utifrån vem som ska göra vad i vården.
Vi behöver se till att krav ställs. Hur ser det ut i din kommun? Vilka krav ställer dina politiker på utbildning. Vilka satsningar görs? Problemet är större än på enskilda kommuners nivå – det är rikstäckande – men kommunerna måste våga stå på sig och göra sina röster hörda i den här frågan.
Det krävs förändring nu
Svaret kanske inte enbart är att tillsätta mer personal. Jag tror framför allt att det handlar om planering utifrån vem som ska göra vad i vården. Ska en undersköterska med yrkesbevis utföra serviceinsatser som lokalvård, inhandling av varor med mera?
Jag tror att regeringen skulle behöva utreda denna fråga. Kanske behöver man införa mer likvärdiga vårdbiträdeskurser och servicegrupper kring lokalvård? Det här arbetet behöver göras skyndsamt.
Hur blir vi stolta undersköterskor?
Hur gör vi vård- och undersköterskeyrket till en roll att vara stolt över? Jag har hört rätt lön, möjligheter att påverka arbetstider och heltidsmått. Vad jag vet är att omställningen skulle varit gjord för längesen. Men nu står vi här.
Utveckling är ett måste och inget som kan komma sen. Det krävs nu. Direkt. Och det kommer att krävas stora investeringar från regeringen för att upprätthålla verksamheter med god omsorg. Ingen enskild kommun eller region kan upprätthålla en god standard med de neddragningar som är nu.
