”Förr var jag chef och skapade vinst i den privata omsorgen – nu fasar jag för att möta alla stressade undersköterskor i mitt hem”
Jag gick från att jobba i hemtjänsten till att bli chef i ett privat vårdbolag. Från att inte hinna gå på toaletten till att slimma scheman och dra ner på personal. Nu är jag själv sjuk i Parkinson och snart i behov av hemtjänst. Kommer jag att klara av att se alla slutkörda och kissnödiga undersköterskor? skriver Anette Pettersson.
Jag läste Ingrid Heldts artikel ”Låt din chef göra jobbet om du inte hinner”, och kände genast min sedan länge undangömda vrede över Välfärdsveriges hemtjänst.
År 2001 skrev jag ett något tillspetsat kåseri med rubriken ”En dag i hemtjänsten” publicerad i Kommunalarbetaren. Där beskrev jag hur vi med slokande mungipor och svettig lugg rusade runt mellan våra för dagen 12 kundbesök med en tung nyckelring i ena handen och dramaten i den andra, en tegelstensmobil i bröstfickan, samt en personsökare för larmutryckning dinglande i byxhällan.
Blev chef med krav på vinst
Detta var alltså 22 år sedan. Vi klagade redan då på att vi inte hann gå på toaletten, äta lunch och att ingen gångtid fanns inplanerad i våra scheman.
En tid därefter började jag att arbeta som chef i hemtjänsten, och då i privata vårdbolag i Stockholmsområdet.
Vi tipsade varandra hur vi kunde mygla och kringgå systemet för att tjäna in ytterligare några korvören till aktieägarna i vårdbolaget
Vi verksamhetschefer, som egentligen var konkurrenter om kunderna i stadsdelen, hade möten där vi tipsade varandra hur vi kunde mygla och kringgå tidsregistreringssystemet för att tjäna in ytterligare några korvören till aktieägarna i vårdbolaget.
Minst sju procent i vinst skulle vi prestera varje månad, även om jag aldrig lyckades. Ständiga krav hängde över oss att vi måste slimma scheman till det yttersta, dra ner på personalstyrkan och uppmana de som blev kvar att springa snabbare och snabbare.
Klippte mitt Eurocard
Efter 12 år lade jag kontorsnycklarna på mitt städade skrivbord, klippte itu mitt Eurocard, tömde datorn och klev ut från hemtjänstlokalen för att aldrig mer återvända. Om jag har gjort något bra här i livet, så ligger detta beslut lätt på topp tre. Det enda jag ångrar är att jag inte tog beslutet tidigare.
Nu är jag själv sjuk i Parkinsons sjukdom och står under avancerad läkemedelsbehandling. Inom en snar framtid måste jag inse att jag kan bli tvungen att ringa kommunens biståndshandläggare för att bli beviljad hemtjänst.
Kalla mig pessimist eller realist – inom kort kommer dagens hemtjänst att tippa över ättestupan och tvärdö.
Frågan är om jag kommer att klara av att se en stackars undersköterska i mitt hem, vilt stirrande på klockan, sitt schema och mig. Kissnödig, slutkörd och hungrig. Jag tvekar. Och jag kommer förmodligen att bollas runt bland handläggarna eftersom ingen kommer att orka med mina ständiga krav att få tid beviljad som räcker till när min kropp har stängt av och att personalen ska ha tid till att både andas och låna min toalett.
Kalla mig pessimist eller realist – inom kort kommer dagens hemtjänst att tippa över ättestupan och tvärdö.
Tre sätt att stoppa katastrofen
Vi har inte sett slutet på denna långa, nedåtgående spiral. Ska vi stoppa den finns det tre saker att göra:
- Höj lönerna. Skamlönerna idag kan ingen politiker försvara. Jag tror inte ens dom vet hur extremt lågt lönerna ligger. Personalbristen är ett brinnande aktuellt problem. Underbemanning, delade turer, skyhög sjukfrånvaro, arbetstidsförändringar på kort varsel är vardagsmat och har normaliserats. Man höjer inte ens på ögonbrynen längre. Det är fullkomligt oacceptabelt. Det är helt sjukt.
- Ta bort de förbannade tidsregistreringssystemen. Stämpelklockorna avvecklades på arbetsplatser för årtionden sen. I hemtjänsten infördes dom igen i modern tid under täcknamnet kvalitetssäkringssystem.
- Avveckla alla privata, vinstdrivande vårdbolag. När de bolag som tar minst betalt av förvaltningarna vinner upphandlingarna så blir vården hos våra medborgare med hjälpbehov därefter. Det begriper var och en av kvinna född.
Som avslutning vill jag tacka alla undersköterskor (och för den delen också deras chefer och samordnare) som fortfarande står på benen, för att ni fortfarande hänger i och håller ut!
