”Är det vårt eget fel att vi är missnöjda?”
Det är bara vi själva som kan förändra våra arbetsvillkor och påverka arbetsgivarna. Det är vi som har makten över vilken väg facken ska ta. Men vi förändrar inget genom att sitta kvar på rumpan, skriver Thomas Carlsson.
Vanliga dagar fyllda med daglig förströelse. Det lättsamma livet, kaffe med kompisar, fönstershopping, den nya bilen, restaurangbesök, barn att ta hand om, bio, nya gardiner, träning och självförverkligande. Sådant som berövar oss blicken ifrån det som egentligen borde vara viktigt.
Från solidaritet till girighet
Vi har alla glatt gått i den individualistiska fällan där vi slutat att se utanför skygglapparna, och då menar jag inte bara du och jag som bussförare och enskilda individer, utan också regioner, företag och fackförbund. Ord som sympati, empati och solidaritet har i dagens samhälle fått ge vika för individualism, egoism, girighet och fientlighet.
Facket har förlorat skärpan
Före 1970-talet var facket någorlunda stridbart, man kämpade för att skapa ett samhälle för alla, ett inkluderande samhälle, man hade empati för de svaga och man värnade sammanhållning. Detta gällde inte bara inom facket, det var grundpelare i hela samhället.
Något har dock blivit väldigt fel på vägen. Det verkar nästan som om fackföreningarna på 1980-talet blev tagna på sängkanten i och med införandet av det nya systemet, offentliga upphandlingar och privatisering.
Vi har makten att styra om riktningen på facket och förbundet, vi har också makten att påverka våra arbetsgivare, vi kan till och med förändra samhället men vi kan inte göra detta genom att sitta på rumpan.
Facket har förlorat sin forna skärpa och medlemmarna sviker, alternativt känner sig svikna. Alla vet bäst och ingen lyssnar på någon, allt medan arbetare (i det här fallet bussförarna) är upptagna med att förverkliga sig själva eller sina drömmar och förväntar sig att någon annan ska göra allt för dem, utan att själva behöva engagera sig.
Ja precis, vi bussförare är själva precis lika skyldiga till den nuvarande situationen som alla andra i den här soppan.
Vi kan inte sitta på rumpan
Även om det finns förare över hela landet som står beredda, inställda på att ta kampen till och med för alla de kolleger och arbetstagare som sedan länge tappat tron, som känner sig berövade på den makt som arbetarna en gång faktiskt besatt, så är det till syvende och sist bara vi själva som kan göra något åt saken.
Vi har makten att styra om riktningen på facket och förbundet, vi har också makten att påverka våra arbetsgivare, vi kan till och med förändra samhället men vi kan inte göra detta genom att sitta på rumpan.
Tillsammans kan vi förflytta berg
Det är åter dags för arbetarna, det vill säga du och jag, att visa att det är vi som är facket, och facket blir bara precis så starkt som vårt eget engagemang tillåter. Vi kan nå hur långt som helst, men då måste vi tillbaka till beprövade ord som engagemang, empati och solidaritet. Genom att visa att vi står eniga och att vi aldrig någonsin kommer att ge upp kan vi förflytta berg.
