”Jag säger upp mig i protest mot villkoren i äldreomsorgen”
I många år har det varnats för en massflykt från äldreomsorgen och nu står vi här. Har politikerna ingen lösning snart får de själva gå ut och ta hand om våra behövande, skriver undersköterskan Elisabeth Lilliesköld.
Genrebild från äldreomsorg och porträtt på Elisabeth Lilliesköld.
Smärtgränsen är nådd. På vår lilla hemtjänst med runt 20 ordinarie på dagen har flera vikarier slutat inför sommaren och för två veckor sedan gick jag och två kollegor in och sa upp oss. Vi har varit en fantastisk arbetsgrupp. Men vi får inte längre förutsättningar att fungera som den fantastiska grupp vi är.
Vi är många som kämpat länge för att vi ”älskar” vårt jobb, men nu är smärtgränsen nådd. Duktiga, erfarna och kompetenta människor flyr vården, klasserna på omvårdnadsprogrammet står på många håll tomma, yrket lockar inte ungdomar och de som fått in en fot försvinner snart.
Massflykten är här
Det har i många år varnats för en massflykt från äldreomsorgen och nu står vi här. All stress, nollning, minutstyrning, att springa fortare och hjälpa fler på samma tid som innan, att ha ett schema som för många innebär mindre återhämtning och tid med familjen och fritidsintressen, ett schema som på sina håll också gjort att man träffar sina arbetskamrater mindre under sitt arbetspass eftersom vi börjar, slutar och rastar alla möjliga och omöjliga tider.
I dag är vården krävande och tung. Vi vårdar multisjuka människor, vi vårdar i livets slut vilket även inkluderar att ta hand om och stötta anhöriga, på tid som knappt finns för den som vårdas. Vi vårdar människor med olika demenssjukdomar, vi besöker människor med psykiska svårigheter, människor med alkohol- eller drogberoende med allt vad det innebär.
Vad händer om vi inte kommer till jobbet i morgon? Hur viktiga är vi och vårt arbete?
Vi vårdar någons förälder, farmor, make, vän. Vi hjälper människor för att de ska kunna fortsätta leva sitt liv hemma där det oftast är som tryggast. Vi hjälper de som inte själva kan utföra olika sysslor, som att kliva upp ur sängen på morgonen, klä sig, fixa frukost få hjälp att äta, gå på toaletten, duscha, få sin medicin, handla hem varor… Saker de flesta av oss tar för givna.
Så vad händer om vi inte kommer till jobbet i morgon? Hur viktiga är vi och vårt arbete? Hur viktig är vår kompetens och erfarenhet?
Var är politikernas lösning?
Jag skulle verkligen vilja att de styrande hela vägen upp politiskt tar sig en funderare. Jag tror att vi alla vill veta vilken lösning det jobbas på. Har de inte börjat spåna på den får de snart själva gå ut i vården och ta hand om våra behövande.
Jag har kämpat som arbetsplatsombud och skyddsombud med ett Kommunal nära mig som varit fantastiskt. Jag har skrivit otaliga tillbud, skapat ett uppror mot hälsoschemat, skrivit många mejl uppåt, skrivit 6.6a… Men nu har jag även sagt upp mig. Inte på grund av jobbet i sig, att jobba inom hemtjänsten är nog ett av de finaste, roligaste, mest omväxlande, lärorika och fantastiska jobb som finns (och min arbetsplats kan banne mig ha titulerat sig som Sveriges bästa hemtjänst, så jävla bra har vi varit!).
Jag säger upp mig i protest mot vad som händer inom äldreomsorgen, men framför allt för mitt mående och min hälsas skull.
Min önskan är att jag och alla andra ska kunna komma till jobbet i morgon och ha förutsättningarna att göra ett fantastiskt jobb, att få må bra och ha energi även efter arbetspasset.
Att ha ett schema som ger mig och mina arbetskamrater återhämtning och tid och ork för vår fritid och familj, en lön som motsvarar det arbete vi utför, kraftigt ökad ob då vi jobbar 24/7 hela året, just för att vi behövs av så många.
Jag säger upp mig i protest mot vad som händer inom äldreomsorgen, men framför allt för mitt mående och min hälsas skull.
