Samordnare och chefer har lärt sig att använda teknik som gör att de kan ha oss tillgängliga dygnet runt. Vikarier får bokningar via mobilen och sms. Men det är inte bara timvikarier och långtidsvikarier som utnyttjas skoningslöst. Den extrema personalbristen och mängden nya och ovana vikarier utan kompetens och erfarenhet gör att kraven på oss ordinarie har blivit nästan omänskliga. 

Det är vanligt att också vi blir kontaktade via sms: Kan du tänka dig att ta ett extrapass eller två? Eller: Kan du byta pass, för att täcka upp där det saknas van personal, kompetens och delegering? 

Det är förstås skillnad på att hjälpa till, för sina arbetskamrater och de boendes skull, och att kallblodigt bli utnyttjad. Men vårt dåliga samvete utnyttjas. Och var går gränsen?

Stör mig inte på semestern!

När det sedan börjar droppa in sms under semestern – under den värdefulla tid för återhämtning som egentligen är alldeles för få veckor – blir i alla fall jag förbannad! Faktiskt heligt förbannad. 

När man efter ett par veckors semester äntligen lyckats manövrera bort den höjda pulsen, den eviga stressen som man har i både kropp och knopp, går pulsen genast upp igen när man får den där sms-signalen och upptäcker att det är från jobbet. 

När man efter ett par veckors semester äntligen lyckats få bort den eviga stressen från både kropp och knopp, går pulsen genast upp igen när man får den där sms-signalen.

En fråga om jag kan byta pass när jag kommer tillbaka till jobbet nästa vecka? Näe, det kan jag inte! Stör mig inte på semestern! För det stör, även om man inte svarar. 

Detta hände mig i sommar. Och det hände mig flera gånger förra sommaren. Och jag vet att det förekommer på många andra arbetsplatser inom vård och omsorg. Arbetsgivare som satt det i system att sms:a om diverse saker som alla går ut på att ställa upp för arbetsgivaren. 

Stort bemanningsproblem

Vi har ett stort bemanningsproblem inom vård och omsorg idag. Vi har en äldreomsorg som skadats svårt av ständiga besparingar och hyvlingar av tjänster.

Vi har ett stort problem i att den kompetens som finns kvar, kommer att rinna ut. Vi har en stor kull med utbildad och van personal, som går i pension inom tio år. Och för få yngre vill utbilda sig inom vård och omsorg. Villkoren är alldeles för dåliga. 

Det är inte vårt ansvar att lösa bemanningsproblemen. De får ta problemet högre upp, till sina chefer och i förlängningen till politiken.

Nu tar också arbetsgivaren sig rätten att inkräkta på vårt privatliv utan att blinka, för att besparingar och personalflykt har gjort dem desperata. Att bli inbeordrad är en sak. Men det är inte vårt ansvar att lösa bemanningsproblemen. De får ta problemet högre upp, till sina chefer och i förlängningen till politiken. 

Hur länge ska vi acceptera att bli behandlade som livegna i våra jobb? I alla fall jag är färdig med att ”ställa upp”. Jaa, jag vet. De boende och arbetskamraterna får lida. Men jag har efter drygt 40 år i yrket, hälften av dem i kommunens tjänst, kommit fram till att jag inte lever för att jobba – jag jobbar för att kunna leva.