”Elevassistenter ska varken vara barnvakt, lärare eller sopsorterare”
Det är dags att arbetsgivarna tar oss elevassistenter på allvar. Eleverna får inte det stöd de har rätt till när vi ska vara rastvakter eller hoppa in för sjuka lärare. Hur får vi förändring? Jag ger fyra svar, skriver Evelina Åsgård Rohlén.
När lärare är sjuka och lärare i fritidshem inte finns att anställa, vad händer då? Står skolan utan personal och verksamheterna stannar upp? Nej, det är då man tar till skolans brandsläckare – elevassistenterna.
För den personal som i grunden är anställda för att stötta och assistera de elever som har störst behov av särskilt stöd finns ingen uppdragsbeskrivning, och det är tydligt. För så fort det finns ett hål i en organisation så använder man en elevassistent för att fylla upp – samtidigt som elevassistenterna är de första att ryka när budgeten inte går ihop.
Slit- och slängvaror
Är det här ett hållbart sätt att använda Kommunals medlemmar?
Som huvudskyddsombud för grundskolan blir jag ledsen när jag träffar medlemmar som känner sig som slit- och slängvaror, som själva får springa runt och leta efter någon som kan byta av dem på rast eller inte kan vara med på APT för att chefen inte gjort det möjligt. Man tillhör en yrkesgrupp som hela tiden är på undantag.
I stället för att satsa på att handleda och kompetensutveckla elevassistenter så sätts de på uppgifter som att tvätta gardiner, tömma källsortering och skruva ihop möbler när eleverna är på lov.
I stället för att satsa på att handleda och kompetensutveckla elevassistenter så sätts de på uppgifter som att tvätta gardiner, tömma källsortering och skruva ihop möbler när eleverna är på lov. Och när det ska utvärderas hur det går för eleven i skolan så lämnas i många fall assistenten utanför trots att det är hen som känner eleven bäst.
Vi är inga barnvakter
Vi är inte några barnvakter vars huvudsyfte är att gå emellan när det smäller. Vi är med eleven i alla skeden under skoldagen.
Möter upp utanför skolan, stöttar upp i skolarbetet, stänger dörren när det är för mycket ljud i korridoren, håller om och tröstar, håller avstånd, är med i övergångarna, håller kontakt med vårdnadshavare, duckar för flygande stolar och skällsord, är med på fotbollsplanen, knackar på axeln när det är dags för 10 djupa andetag, anpassar skolmaterial när läraren inte hunnit och ligger hela tiden steget före för att just min elev ska få de bästa förutsättningarna att klara skolan.
Det är inte mitt jobb att stå ut med våld eller hålla undervisning. Men då förutsättningarna inte finns så fortsätter det att ske, och trots det kommer vi tillbaka till jobbet dag efter dag.
Eleverna får inte stödet de behöver
Vi sätter också våra elever i en position där de inte får det stöd de har behov av när vi tvingas hoppa in och vara lärare eller rastvärd, vilket gör att eleven behöver oss än mer. Detta under en dag som många gånger helt saknar pauser för återhämtning.
Behöver det vara så här? Självklart inte! Men för att få till en förändring krävs:
- Att vi får en uppdragsbeskrivning – vi ska ha tydliga arbetsuppgifter.
- Att elevassistenter får trygga anställningar – vi måste kunna planera längre än till nästa lov.
- Att vi får kompetensutveckling och handledning.
- Att vi får hållbara scheman med möjlighet till återhämtning.
Ta oss på allvar!
Jag älskar mitt jobb! Att få använda min kompetens och erfarenhet för att hjälpa elever att utvecklas i både sociala situationer och kunskapsmässigt. Att jag kan vara med och anpassa, utmana och utveckla för att jag på sikt inte ska behövas. Det är inte meningen att de olika professionerna i skolan ska konkurrera med varandra utan vi ska komplettera varandra – men då måste arbetsgivaren börja ta vår yrkesgrupp på allvar.
Elevassistentens uppgift är att brandsäkra, inte släcka bränder!
