”Han är fånge i sitt rum – jag går från jobbet med en klump i magen”
Jag är behandlingsassistent, han är boende. Han är rädd och förklarar att han måste döda om någon kommer in på rummet, skriver behandlingsassistenten Lowisa Lowe Ivman Anderzon.
Ångest. Personen framför mig vaggar oroligt fram och tillbaka med huvudet nedsjunket mot bröstet mumlandes osammanhängande. Vi är inne på chefens kontor, jag som behandlingsassistent, han som boende.
Han säger att han är rädd. Så rädd att han är fånge på sitt eget rum. Hämtar bara sin mat och går direkt upp igen. Han förklarar för oss att han måste döda om någon kommer in på rummet.
Veckan innan samtalade han med sin socialsekreterare om att få flytta till ett annat boende. Han fick nej. I måndags var han i timmar på psykakuten. Han ville ha hjälp, men blev nekad för att han har ett pågående missbruk.
Ingen av oss mår bra
Inget av det han säger är nytt för mig. Jag har hört de olika historierna många gånger. Det är ett hårt liv att leva i hemlöshet med ett missbruk. Att hjälpa honom är mitt jobb.
Ingen av oss mår bra. Vi har alla tre ångest. Han över att han inte får den hjälp han behöver, jag över att jag inte kan ge den hjälp han behöver, och chefen för att det inte finns resurser att ta av. Vi räcker inte till.
Vi är för få. Vi räcker inte till hur mycket vi än offrar av vår hälsa och fritid. Vi som är närmast människorna måste bära både verksamheternas misslyckande och vår egen sviktande hälsa.
Likadant är det för barnskötarna som är för få för antalet barn, undersköterskorna som får springa mellan avdelningarna, bussförarna som blir mer och mer pressade på jobbet.
För Kommunals medlemmar är ångesten dubbel. Vi är för få. Vi räcker inte till hur mycket vi än offrar av vår hälsa och fritid. Vi som är närmast människorna måste bära både verksamheternas misslyckande och vår egen sviktande hälsa.
Våra jobb har dåligt rykte
Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver 410 000 personer anställas i välfärden till 2031 för att bibehålla nuvarande bemanning. En bemanning som vi som jobbar i välfärden vet är för dålig.
Målet i sig är dock inte det viktiga för mig. Utan vägen dit. I dag har välfärdsjobben dåligt rykte. Inte på grund av löntagarnas insatser, tvärtom. Pandemin gjorde vårt slit och våra taskiga arbetsvillkor offentliga. Visstidsanställningarna, deltidsarbetet, den tuffa arbetsmiljö och den undermåliga lönen bidrar alla till att berätta om en välfärd i kris.
Bara genom bättre finansiering kommer våra scheman, vår arbetsmiljö och lön att öka. Det är viktigt för oss som idag jobbar i välfärden. Det är också viktigt för att vi ska få fler kollegor.
Vem vill jobba i en trasig bransch?
Det kan inte sägas nog många gånger. Välfärdens arbetsvillkor gör oss sjuka av stress och dåligt samvete. I vår är det avtalsrörelse. Det måste och kommer vara fokus för Kommunal. När kollektivavtalen är tecknade, med eller utan konflikt, måste arbetet för mer resurser till välfärden accelerera.
Går hem med en klump i magen
Bara genom bättre finansiering kommer våra scheman, vår arbetsmiljö och lön att öka. Det är viktigt för oss som idag jobbar i välfärden. Det är också viktigt för att vi ska få fler kollegor.
Jag är urless på att gå hem från jobbet med en klump i magen. Skittrött på att möta människor som inte får hjälp och förbannad över att inte kunna ge dem den tid och omsorg de förtjänar. Jag är stolt över mitt arbete som behandlingsassistent. Stolt men inte nöjd.
Nöjd kommer jag vara när mannen framför mig får hjälp, när jag somnar utan ömmande leder och en klump i magen. Helt nöjd kommer jag inte heller bli innan mitt jobb får den status det förtjänar.
Det kommer att hända först när lönen för att ta hand om människor inte längre är bland Sveriges lägsta. Med det kommer folk att strömma till välfärden.
