Författaren Vilhelm Moberg skrev en gång i tiden: ”När en politiker säger att vi sitter i samma båt, så var på din vakt. Det betyder att det är du som ska ro”. Det är så träffande och igenkännande. Roligt formulerat. Man kan inte låta bli att tänka på ordspråket varje gång en politiker försöker skapa en vikänsla i ett prekärt politiskt läge. Man tänker instinktivt för sig själv: ja ja, det blir ändå jag som ska ha det svettigt. Inte du!

Småspararna snuvas

Men den välkände författaren måste ha tänkt brett för i hans citat finns plats även för andra yrkesmänniskor. Generaler och andra militära ledare brukar hålla brandtal när de ska mobilisera alla under sig. Vi ska försvara ditten och datten. Men inte står de själva eller deras barn eller deras vänner i främsta ledet och möter den annalkande fienden. Nej, det är alltid de längst nere som ska slitas i stycken och lida i ruinerna. När bankerna hotas av konkurs (ibland av chefernas ansvarslösa handlingar) är det inte samma chefer som tar stöten. Nej, det blir småspararna som snuvas i form av otaliga obegripliga avgifter.

Ska inte alla vinstdrivna företag, som alltid är duktiga på att hålla lönerna och kostnaderna nere, dra sitt strå till stacken och hjälpa till? Nej, detta alternativ finns inte på kartan.

Sist jag tänkte på Mobergs ”båt” var när Almegas företrädare skrev en debattartikel i Expressen (från den 16 januari) som svar på fackets krav på låglönesatsning. Almega är en arbetsgivarorganisation (de säger själva att de är ledande) inom tjänstesektorn som var ganska flitig i de senaste diskussionerna. Där har ledarna med näbbar och klor försvarat tanken att inflationen bekämpas bäst om de som har usel lön behåller sin usla lön. 

Skyll inte på mig

Ska inte alla vinstdrivna företag, som alltid är duktiga på att hålla lönerna och kostnaderna nere, dra sitt strå till stacken och hjälpa till? Nej, detta alternativ finns inte på kartan. När corona härjade och tillväxten avtog sprang alla företag lipande och med utsträckt hand till mamma Staten. Som i sin tur ordnade med omställningsstöd, omsättningsstöd, nedstängningsstöd, korttidspermitteringar, tillfälligt sänkta arbetsavgifter och egenavgifter … ja, you name it. Nu, när arbetarna vill ha mer i lön, svarar företagen ursäktande och tillrättavisande: Ska du verkligen ha högre lön nu med all risk vad det innebär i form av ökat inflation och förvärring av krisen? Skyll inte på mig! Kräv sänkt skatt på ditt arbete i stället!  

Återigen till den ovannämnda debattartikeln. Jag fastnade för meningen: ”I synnerhet när högsta prioritet nu är att tillsammans bekämpa den inflation som drabbar så många”. Där dök vår käre Moberg upp igen. Tillsammans? Tjena, tjena.

PS: Jag beundrar fransmän för att de inte ger sig och massdemonstrerar mot Macrons beslut om att höja pensionsåldern från 62 till 64 år.