Fehmi Demirtas
Löneförhandlingar är i rörelse. Man kan känna friktionen. Arbetsgivare och arbetstagare. Girighet och frustration. Helst ska pengar ner i egen ficka.
Låt oss säga att det beryktade “märket” för årets lönerörelse landar på fyra procent, även om det finns skilda åsikter om det är en rimlig procentsats.
De med högst lön får mest
I praktiken hade det resulterat i att en som tjänar 25 000 kronor skulle få en löneökning på 1000 kronor. Om en löntagare som tjänar 50 000 kronor förhåller sig till samma “märke” blir löneökningen 2000 kronor. Va?! Jo, men så är det.
Ska du ha en procentuell löneökning varje år så spelar din inkomst stor roll för hur mycket mer du får. Alla kan alltså inte förhålla sig till samma procentsats eftersom löneskillnaderna till slut skulle bli enorma. Eller vänta, de är redan det.
Gruppen löntagare med löner över Sveriges medianlön behöver följaktligen delvis avstå från löneökningar. Och ju längre upp man kommer i lönetrappan desto lägre löneökning …
När vi pratar om löneökningar bör vi istället använda termer i form av krontal. Hur mycket mer får en barnskötare med 25 000 kronor i månaden? Hur mycket mer får en socialsekreterare med 40 000 kronor i månaden? Hur mycket mer får en rektor med 70 000 kronor i månaden? Och hur mycket mycket mer får en direktör med 100 000 kronor i månaden?
Vi är alla – absolut – en viktig del av maskineriet som håller samhället igång. Men samhället har dessvärre sina ekonomiska begränsningar. Pengar växer inte på träd och de svenska skogarna är inget undantag. Så vem behöver pengarna mest?
De som tjänar minst bör få mest
Kalkylen är rätt simpel. Vi pratar om grundläggande matematik och behöver inte göra det svårare. Därför är årets avtalsrörelse egentligen inte så komplicerad. Med tanke på det rådande ekonomiska läget borde vi – enhälligt – ha förståelse för vilka som behöver pengarna mest. Jag menar förstås löntagare med löner under Sveriges medianlön (33 200 kronor).
Gruppen löntagare med löner över Sveriges medianlön behöver följaktligen delvis avstå från löneökningar. Och ju längre upp man kommer i lönetrappan desto lägre löneökning, tills vi kommer upp till en nivå där man faktiskt inte har behov av någon löneökning alls.
Jag vill inte ha ett hungrigt Sverige. Samhället behöver jobba mer förebyggande mot all form av hunger (girighet inkluderat).
Jag vill inte ha ett Sverige där ensamstående inte kan mata sina barn. Jag vill inte ha ett Sverige där våra äldre lever på knäckebröd. Jag vill inte ha ett Sverige där våra barn och unga inte kan få möjlighet till en meningsfull fritid. Jag vill inte ha ett Sverige där plånboken avgör vilken vård du får (som om någon någonsin önskar vara sjuk). Jag vill inte ha ett Sverige där människor lever på gatan. Jag vill inte.
Jag vill inte ha ett hungrigt Sverige. Samhället behöver jobba mer förebyggande mot all form av hunger (girighet inkluderat). Hungern är roten till våra samhällsproblem. I stort sett samtliga.
