När kommunstyrelsens ordförande i Norrtälje ville höja sin lön med drygt 23 000 kronor för ett par månader sedan blev rätt så många helt ställda. I synnerhet när det visat sig att höjningen motsvarar en lokalvårdarens månadslön i samma kommun. Visserligen backade höjdarna senare efter uppståndelsen, men hur ska man förstå och beskriva ett sådant förslag? Idioti, fräckhet, surrealism? Eller behöver man ett helt nytt begrepp där allt ovannämnt skulle smälta i ett träffande ord. Här har alla framtida språkforskare en nöt att knäcka.

Smör kostar skjortan

Jag tänkte på det horribla lönemässiga motsatsförhållandet när nyheten om den kommande avtalsrörelsen nådde mig. Facket tänker nämligen satsa på arbetare med de lägsta lönerna. Det är en glädjande nyhet. Vi har ett ekonomiskt läge där smör kostar skjortan, där hyresvärden hotar med tio procent hyreshöjning, där elpriset tycks skjuta i höjden. Alla borde få mer, men det är inte mer än rätt att de med tunnare plånböcker får mest påfyllning.

Så här skriver lokalvårdaren Nina Mattson, på debattsidan i Kommunalarbetaren 8/2022: ”Jag blir ledsen. Jag blir ledsen därför att vår tid inte värderas. Jag blir ledsen därför att det är knäckande för självförtroendet och för yrkesstoltheten att tjäna så dåligt. Att min tid är värd så fruktansvärt lite”. Jag antar att Ninas ledsnad är en arbetares sista suck efter alla år av ignorering då man varken blivit uppskattad eller bekräftad för sitt arbete. Hon har redan varit arg, besviken och frustrerad. Nu är hon bara less på allt. Det är en känga till hela Sverige, en påminnelse om hur vi ser på en hel yrkesgrupp.

Det är jobbigt, vi skäms

Ty det är något skumt med hur vi uppfattar och behandlar lokalvårdare, människor som håller rent och städar (vår) skit runtomkring oss. Jag får, i brist på bättre förklaring, en känsla av att vi hamnar i ett slags kollektiv trauma när vi tvingas förhålla oss till likartade yrken. Som om vi har att göra med en minoritet som vi behandlat illa i det förflutna. Vi försöker frigöras från den tidigare diskriminerande ordningen men lyckas sisådär. Det är jobbigt, vi skäms. Det är därför vi undviker blicken hos den anonyme städaren med moppen i handen. I bästa fall piper vi ett blygt ”förlåt” när vi, trampande på tårna på det våta golvet, rusar ut genom entrédörren.  

Sverige ska inte ha fattiga arbetare. Inte en dag för tidig att Nina och hennes arbetskollegor får en rejäl löneökning.