Jag är ledsen. Jag orkar inte ens vara arg längre.

Jag är 40 år och har arbetat som städare inom kommunen i många år. När jag började fick jag en hyfsat bra ingångslön, i jämförelse med andra, eftersom jag hade erfarenhet och kunskap med mig. Men vad har hänt med lönen sen dess? Nästan ingenting. 

Min tid är värd så lite

Samtidigt har mina kollegor på arbetsplatsen, de med andra yrken; pedagoger, måltidspersonal, vaktmästare och andra rusat ännu längre ifrån oss som är längst ner. 

Jag blir ledsen. Jag blir ledsen därför att vår tid inte värderas. Jag blir ledsen därför att det är knäckande för självförtroendet och för yrkesstoltheten att tjäna så dåligt. Att min tid är värd så fruktansvärt lite. 

Jag vågar inte säga vad jag tjänar längre, för människor blir chockade när jag berättar. De andra yrkesgrupperna på min arbetsplats blir chockade. Hur har du råd att leva undrar någon?

Jag är ledsen över årliga löneökningar på ett par hundralappar till en redan låg lön, och där alla får samma löneökning trots individuell lönesättning. För potten är så liten att det inte är någon idé att fördela den på annat sätt än jämnt över. 

Jag vågar inte säga vad jag tjänar längre, för människor blir chockade när jag berättar. Vänner och familj blir chockade. De andra yrkesgrupperna på min arbetsplats blir chockade. Hur har du råd att leva undrar någon? 

Skäms Kommunal för oss?

När jag ser Kommunals reklam på sociala medier eller får mejl från Kommunal känner jag mig ganska nedslagen. För vi nämns inte. Städarna. Det pratas om barnskötare, busschaufförer och undersköterskor. Hur Kommunal gör skillnad och arbetar för deras sak. 

Det pratas om hur all personal som arbetar i skolan har varit extra utsatt under pandemin, och flera yrkesgrupper räknas upp. Men inte städarna. 

Vem driver våra frågor?

Vem driver våra frågor när till och med vårt eget fackförbund verkar ha glömt oss? Räknat ut oss? Eller skäms för oss? Vi som inte ska synas, men vara överallt. Vi vars tid är värd så lite.